Fördomar och dess betydelse


Bloggaren står vid vägkanten med tummen lyft i midjenivå. Det är.varmt och skinnpajen skaver. Kanske inte rätt dag att lifta på, måndag, tänker jag medans den femtonde bilen tjuter förbi. Men å andra sidan, det var femton år sedan sist jag liftade sist. Den gången gick det alldeles utmärkt.

Men när två bilar bränner förbi i princip två decimeter från mina fötter, förstår jag att något är fel. Fruktansvärt fel. Man liftar inte nu för tiden, så är det bara. Sist jag såg en liftare var det en uppenbar lodare med i A-landslaget. Så... vad är då jag?

 

Någonstans på vägen har yta blivit viktigare än innehåll. Rätt dresscode för rätt event. Rätt smink för rätt klubb. När blev rätt så fel?

 

Jag tror att det innehåll som människor går omkring med kanske inte är så mycket till innehåll. D v s om man bortser från allt lämna-hämta, jaga titlar, fredagsmys och vakna med baksmälla. Livspussel, finns det något löjligare ord? Jo, det skulle vara ordet 'brukare' i sådana fall. Då kan man klistra på etiketter helt vilt.


 

Människor som håller på och lägger sitt 'livspussel' tycks ha förlorat kontakten med sitt eget inre. Man behöver klädhängare till allt i sin omgivning för att det ska passa i garderoben. Ordning skapar trygghet. Ordning kapar ångesttopparna över den alltmer ekande tomheten. Konstigt att när man gör allt som är rätt känns det bara fel. Varför blev det så?





Bloggaren upplever en ökande frustration hos svenska folket. Behovet efter syndabockar tycks vara enormt- Den inre vanmakten, det tickande uret och kalla smartphones, bildar en yta av förakt.

 

Föraktet står ofta för rädsla, men det kan också vara ett uttryck för vanmakt. Och vanmakt skapar ångest. Det spelar ingen roll vad jag gör, allt är ändå detsamma. Försvaret blir att försöka hänga på andra mindre smickrande egenskaper. Dvs sådana som tillhör en mindre etablerad och lyckad grupp i tillvaron.

 

När man står och liftar i mogen ålder med skinnpaj och pilotsolglasögon så är detta som att ha en skylt påhängd: En gammal white trash kärring som saknar både pengar och självinsikt. Vi svänger in lite mot henne en bit för att hon ska förstå att hon inte är varken rumsren eller välkommen.

 

Den tilltagande frustrationen vänder sig mot de som man anser står under i rangordning. Men ibland går det fel. En enorm SUV BMW gled in mot parkeringen vid förbjuden p-plats. Åhå, tänker man; en sådan som tror att han kan ta alla friheter. Har säkert friends in high places.

Men ur vrålåket kliver en luggsliten, hjulbent och sjaskig man. Skägget har fått växa som det vill, kepsen är hårt nerdragen. Han ser helt enkelt ut som en riktig Hill Billy. Men vrålåket då?

Fnys, har han väl stulit alternativt lånat. Etiketter är fullständigt livsviktigt för oss svenskar. Etiketter bringar ordnad i ett alltmer oordnat samhälle. Våldet och förstörelsen kryper sig innanför skinnet. Det är obehagligt nära. Det är ständigt närvarande.

 

Det finns en allmän tendens att uppgradera sin egen status. Att inte längre vara en grå Medelsvensson. Har någon tänkt på att det knappt längre finns några som bär -sonnamn längre? Förr hette var och varannan människa Johansson, Karlsson och Andersson. Nu får man luskamma närvarolistor och ansökningar, tjänstemän på myndigheter, arbetare och studenter efter -söner. Det är Lejonclou, Kärvestedt, Borghjort, Fröjdefält, Bolmén, Bonddotter. Idel ädel tagna namn. På Patentverkets hemsida finns en samling för- och efterstavelser som man kan kombinera efter tycke och smak.

 

Det verkar som om status markerar vad som är viktigt, inte minst för det sociala nätverket. Likaså ingår att barnen måste vara uppbokade kvällarna igenom, annars tycks det som om de vore misslyckade losers. Status markerar klass. Hur viktig du är är i det svenska samhället markerar din klasstillhörighet. Och man anses som viktigare om man heter Lejonclou än Andersson.

 

Ja, varför. Jag tror att i vår tid av kulturrelativism, att vi alla sitter fast i strukturer (osynliga), att dagligen bli pepprad med en värdegrund som syftar till att alla är lika och att inget/ingen får kritiseras plus hela genusvansinnet där det inte längre är ok att definiera sig som man ellr kvinna: Allt detta håller på att kväva oss. Dessutom, när det tillsammans med detta relativiserande och likhetsdiktaturen åberopa mångfald i mångkulturalismens namn, så blir det så uppenbart att allt handlar om ett strypkoppel utan rim eller reson.

 

Det blir då viktigt att markera det egna, att göra egna avgränsningar och bygga murar utåt för att få ha sin egen plätt av individuell frihet ifred.

 

Samtidigt som individmarkeringen, statusjakten och grupptillhörighetens betydelse växer sig starkare uppstår också en intolerans för de/det som ligger utanför det egna. Man börjar sparka neråt som ytterligare en markering. Olika subjektivt riktade attacker sker på t ex rökare, feta, psykiskt sjuka, bidragstagare osv. Man vill stärka sin egen känsla av överlägsenhet i hierakin, den hieraki som är så offentligt förbjuden att ens andas existensen av.

 

Så det är en paradox att jämlikhetens förlovade land där solidariteten är ledstjärnan för världssamvetet Sverige, egentligen består av en hord egoistiska egotrippare som ser sin egen livsstil som högt stående över alla andras. Det är en paradox därför att godhetens tempel: Riksdagen, inte har ett ärligt och uppriktigt engagemang, utan fungerar som en elititstisk Caligula som ska uppfostra folket till en agenda långt utanför realistiska förutsättningar.

 

När mångfald och integration blir ett tvång, blir effekten den motsatta. Man söker sig alltmer till de egna och till sina egna områden. Eftersom den mångkultur som Sverige så hett har eftersträvat bara har visat sig vara ett stort misslyckat samhällsexperiment, skjuter makthavarna skulden på den svenska befolkningen. Jovisst, svenskarna har dragit sig allt längre bort från våldets och förstörelsens ghetton och enklaver. Men det hela, sett ur båda perspektiven, är ju en konsekvens av att på försök blanda oförenliga folkgrupper och kulturer som aldrig kan mötas på samma planhalva.

 

Resulatet blir att samtliga falanger förstärker och kultiverar sin egen särart. Samtidigt växer så föraktet för 'de andra' fram som markering av den egna gruppens suveränitet.

 

Fördomar är egentligen en enda stor pyttipanna av allt detta. Vi älskar att ha fördomar. Vi älskar att få våra fördomar bekräftade, vilket ofta sker. Som att gå in på ett sockontor och bara se araber, somalier och zigenare där. Visst, det är ju Sverige i ett nötskal. Misslyckade godhetsansatser med skumma motiv kan inte sluta på något annat sätt.

 

Oärlighet är betydligt värre än att ha fördomar. Att inta en helgonroll à la Moder Theresa när allt man egentligen önskar är beundran och bekräftelse på sin egen storhet som ledare, är falsk marknadsföring. Sedan blir spelet ännu mer motbjudande när det börjar står allt klarare att det handlar om affärer och säkerhetspolitik på högsta nivå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"