Vi lever i en enpartistat
Bloggaren har läst en utmärkt insändare på Avpixlat Eliterna och vi andra. Den samlade eliten av politiker, företag, byråkrater, advokater, social verksamhet, ekonomer, facket och så förstås media i alla regnbågens färger, har bara sitt eget bästa för ögonen. Det gäller att göda och föda sig själv och en allt tjockare plånbok. På bekostnad av medorgarna. Vi får istället betala denna miljardfest men utan att ha något inflytande, eller deltagande heller för den delen.
Vad vi skulle behöva är en direktdemokrati och främst kanske en lokal demokrati där vårt ord väger tyngre än byråkraternas. Politiker ska bort från den lokala arenan, den är folkets.
Schweiz är väl det land man mest sätter i samband med direktdemokrati. Folkomröstningarna duggar tätt men det kanske inte alla vet är att medborgarna får delta i kommunfulläktige som beslutande medlemmar. Modellen med lokaldemokrati utan politiker och byråkrater praktiseras i två kantoner: Glarus och Innerhoden i Appenzell. Vad sägs om torgmöten med handuppräckning? Det är fortfarande verklighet i dessa två kantoner. Och det var ungefär så demokratin fungerade under Antiken, demokratins vagga.
Ett land som också har en utbyggd lokaldemokrati är faktiskt USA. Kyrkan (!) är en plats där de lokala frågorna diskuteras och avhandlas. Eftersom 60 procent av amerikanerna går till kyrkan varje söndag så den folkliga förankringen i besluten är hög. Dessutom har NGO:s (Non Govermental Organizations) ett stort inflytande eftersom där handlar det om högst vardagliga och mikrolokala frågor som t ex vem man vill se som rektor i barnens skola. Och i detta finns inga politiska klåfingrar.
Det som slår en svensk medborgare när man läser om andra länders form av demokrati, är just det folkliga inflytandet på den närmaste omgivningen. Och som bekant byggs demokrati underifrån, inte uppifrån.
Och det är här Sverige sticker ut som ett svart får. Vi har en "demokrati" som så att säga byggs uppifrån med liten, eller obefintlig folklig förankring. Folkets inflytande över vad som händer i den egna närmaste omgivningen är lika med noll. Men vi har också oss själva att skylla. En effekt av invaggande och passiviserande socialdemokrati med 500 statliga myndigheter som har lovat att ta hand om oss, har förslappat svenskens egen initiativförmåga. Folk förstår inte att de är i sin fulla rätt att skapa organisationer som behandlar lokala frågor, driva fram kommunala folkomröstningar och befinna sig på plats i kommunfullmäktige där ingen (ska) hindra dig från att yttra dig. I praktiken är kommunpolitiker bajsnödigt rädda för att så ska ske. De har sina upplägg och motioner färdiga för behandling av den trivsamma församling som man så väl vet hur den ska rösta. Det lokala folket blir en stor nagel i ögat om det ville lägga sig i. Men uppenbarligen vill det inte det.
I kampen om väljarna bygger de politiska partierna sina små valstugor vart fjärde år. Då får den "vanlige" svensken den stora möjligheten att vädra ut sina frågor, tankar och klagomål rakt ut till de okunniga och inkompetenta partirepresentanterna som tyvärr de kommunala bästisarna är. Ingenting händer. Partierna plockar inte upp några som helst idéer från väljarna som de stått och lyssnat på i två veckor. En så urvattnad fast igenkorkad demokrati är inte värdig sitt namn..
Men det är först när en främmande fågel flyger in i the Cookoos Nest som man förstår allvaret i den hegemoni som präglar all svensk politik. Sverigedemokraterna, ett lätt socialkonservativt och nationalistiskt parti som menar att Sverige bör vårda sin kultur och sin uråldriga historiska värdegemenskap. Det är egentligen inget uppseendeväckande. I själva verket räknas detta som så självklart i alla länder att det inte behövs ett speciellt parti som för dessa frågor. Nu gör det det: British National Party t ex är ett renodlat högerparti med ganska långtgående nationalistisk prägel. Och i Franskrike regerar Marine Le Pen som arvtagare till sin fars Front National.
Såväl BNP som FN är svarta hatobjekt som får den politiska och medieeliten att se rött. Partierna proklamerar ju en starkt minskad invandring, inskränkningar i abortlagstiftningen, förbud mot homoäktenskap. Ja, kort sagt heliga kor i Sverige. Men där BNP är ett särpräglat nationalistiskt parti som kan kalla högerextremt om man vill, så är FN under Marine Le Pens ledning ett ganska ordinärt högerinriktat och invandringskritiskt parti. Fast man kan knappast jämföra något av dessa partier som varianter på Sverigedemokraterna. Le Pen har jobbat som högt uppsatt advokat och kan smörja munlädret. SD:s Jimmie Åkesson har talets gåva, men har inte den bildning som kanske trots allt behövs för att torgföra SD som ett rumsrent icke högerpräglat parti.
Men det spelar ingen roll. Sveriges Riksdag är den i särklass minst utbildade församlingen inom EU. Det är kanske därför det ser ut som det gör. Så Åkesson har egentligen inget att skämmas över. Problemet är att han företräder frågor som är så infekterade att rena pesten kommer att bryta ut om det visar sig att SD hamnar dubbelsiffrigt 2014.
Mobbningen, misshandeln (t o m mordförsök) och vandaliseringen av partiföreträdares bostäder, det hör hemma i rena gangsterstater som inte ens kan stava till demokrati. Det genomruttnande svenska politiska etablissemanget och deras Janusansikten har mer gemensamt med dessa gangsterstater än i det europeiska i allmänhet och Schweiz i synnerhet, rådande systemet.
Det som oftast kallas för sjuklövern på invandringskritiska bloggar och nättidningar, innehåller en viktig symbol: En blomma eller växt hämtar sin näring via ett sinnrikt system som dagligen klättrar uppför samma stam. D v s, bladen är nästan helt identiska och tar upp samma näring genom samma stam. Den fortsätter att producera nästan identistiskt lika blommor och blad. Det enda som händer på vägen är att man byter namn på den.
Sjuklövern är Sveriges maktelit som delar i princip alla åsikter och hur dessa ska omsättas i praktiken. Deras Kreml är Rosenbad, deras kalifat är Saltsjöbaden. Och deras duma utskottsgrupperna. För övrigt var det bråk om det var förenligt med landets säkerhet om SD satt i försvarsutskottet. Man häpnar.
Säga vad man vill, men SD:s intåg i riksdagen har slagit hål på myten om Sverige som fridens boning och demokratins främsta försvarare. Det förfall vi idag bevittnar är ett resultat av de senaste fyrtio årens politisering av hela samhället, in i minsta vrå men otillgängligt i den andra riktnigen. Folket i Sverige har aldrig haft så lite inflytande som idag. Vad vi än röstar på får vi samma sak. Och det enda partiet som har the guts att gå emot strömmen blir så stigmatiserat och förtalat att folk drar sig för att rösta med magkänslan.
Vi lever helt enkelt i en enpartistat. Men med demokratiska val fast de inte gör någon skillnad. Man önskar verkligen att Törnrosa ska vakna nu och med nyktra ögonen kan se att kejsaren är helt näck.
Vad vi skulle behöva är en direktdemokrati och främst kanske en lokal demokrati där vårt ord väger tyngre än byråkraternas. Politiker ska bort från den lokala arenan, den är folkets.
Schweiz är väl det land man mest sätter i samband med direktdemokrati. Folkomröstningarna duggar tätt men det kanske inte alla vet är att medborgarna får delta i kommunfulläktige som beslutande medlemmar. Modellen med lokaldemokrati utan politiker och byråkrater praktiseras i två kantoner: Glarus och Innerhoden i Appenzell. Vad sägs om torgmöten med handuppräckning? Det är fortfarande verklighet i dessa två kantoner. Och det var ungefär så demokratin fungerade under Antiken, demokratins vagga.
Ett land som också har en utbyggd lokaldemokrati är faktiskt USA. Kyrkan (!) är en plats där de lokala frågorna diskuteras och avhandlas. Eftersom 60 procent av amerikanerna går till kyrkan varje söndag så den folkliga förankringen i besluten är hög. Dessutom har NGO:s (Non Govermental Organizations) ett stort inflytande eftersom där handlar det om högst vardagliga och mikrolokala frågor som t ex vem man vill se som rektor i barnens skola. Och i detta finns inga politiska klåfingrar.
Det som slår en svensk medborgare när man läser om andra länders form av demokrati, är just det folkliga inflytandet på den närmaste omgivningen. Och som bekant byggs demokrati underifrån, inte uppifrån.
Och det är här Sverige sticker ut som ett svart får. Vi har en "demokrati" som så att säga byggs uppifrån med liten, eller obefintlig folklig förankring. Folkets inflytande över vad som händer i den egna närmaste omgivningen är lika med noll. Men vi har också oss själva att skylla. En effekt av invaggande och passiviserande socialdemokrati med 500 statliga myndigheter som har lovat att ta hand om oss, har förslappat svenskens egen initiativförmåga. Folk förstår inte att de är i sin fulla rätt att skapa organisationer som behandlar lokala frågor, driva fram kommunala folkomröstningar och befinna sig på plats i kommunfullmäktige där ingen (ska) hindra dig från att yttra dig. I praktiken är kommunpolitiker bajsnödigt rädda för att så ska ske. De har sina upplägg och motioner färdiga för behandling av den trivsamma församling som man så väl vet hur den ska rösta. Det lokala folket blir en stor nagel i ögat om det ville lägga sig i. Men uppenbarligen vill det inte det.
I kampen om väljarna bygger de politiska partierna sina små valstugor vart fjärde år. Då får den "vanlige" svensken den stora möjligheten att vädra ut sina frågor, tankar och klagomål rakt ut till de okunniga och inkompetenta partirepresentanterna som tyvärr de kommunala bästisarna är. Ingenting händer. Partierna plockar inte upp några som helst idéer från väljarna som de stått och lyssnat på i två veckor. En så urvattnad fast igenkorkad demokrati är inte värdig sitt namn..
Men det är först när en främmande fågel flyger in i the Cookoos Nest som man förstår allvaret i den hegemoni som präglar all svensk politik. Sverigedemokraterna, ett lätt socialkonservativt och nationalistiskt parti som menar att Sverige bör vårda sin kultur och sin uråldriga historiska värdegemenskap. Det är egentligen inget uppseendeväckande. I själva verket räknas detta som så självklart i alla länder att det inte behövs ett speciellt parti som för dessa frågor. Nu gör det det: British National Party t ex är ett renodlat högerparti med ganska långtgående nationalistisk prägel. Och i Franskrike regerar Marine Le Pen som arvtagare till sin fars Front National.
Såväl BNP som FN är svarta hatobjekt som får den politiska och medieeliten att se rött. Partierna proklamerar ju en starkt minskad invandring, inskränkningar i abortlagstiftningen, förbud mot homoäktenskap. Ja, kort sagt heliga kor i Sverige. Men där BNP är ett särpräglat nationalistiskt parti som kan kalla högerextremt om man vill, så är FN under Marine Le Pens ledning ett ganska ordinärt högerinriktat och invandringskritiskt parti. Fast man kan knappast jämföra något av dessa partier som varianter på Sverigedemokraterna. Le Pen har jobbat som högt uppsatt advokat och kan smörja munlädret. SD:s Jimmie Åkesson har talets gåva, men har inte den bildning som kanske trots allt behövs för att torgföra SD som ett rumsrent icke högerpräglat parti.Men det spelar ingen roll. Sveriges Riksdag är den i särklass minst utbildade församlingen inom EU. Det är kanske därför det ser ut som det gör. Så Åkesson har egentligen inget att skämmas över. Problemet är att han företräder frågor som är så infekterade att rena pesten kommer att bryta ut om det visar sig att SD hamnar dubbelsiffrigt 2014.
Mobbningen, misshandeln (t o m mordförsök) och vandaliseringen av partiföreträdares bostäder, det hör hemma i rena gangsterstater som inte ens kan stava till demokrati. Det genomruttnande svenska politiska etablissemanget och deras Janusansikten har mer gemensamt med dessa gangsterstater än i det europeiska i allmänhet och Schweiz i synnerhet, rådande systemet.
Det som oftast kallas för sjuklövern på invandringskritiska bloggar och nättidningar, innehåller en viktig symbol: En blomma eller växt hämtar sin näring via ett sinnrikt system som dagligen klättrar uppför samma stam. D v s, bladen är nästan helt identiska och tar upp samma näring genom samma stam. Den fortsätter att producera nästan identistiskt lika blommor och blad. Det enda som händer på vägen är att man byter namn på den.
Sjuklövern är Sveriges maktelit som delar i princip alla åsikter och hur dessa ska omsättas i praktiken. Deras Kreml är Rosenbad, deras kalifat är Saltsjöbaden. Och deras duma utskottsgrupperna. För övrigt var det bråk om det var förenligt med landets säkerhet om SD satt i försvarsutskottet. Man häpnar.
Säga vad man vill, men SD:s intåg i riksdagen har slagit hål på myten om Sverige som fridens boning och demokratins främsta försvarare. Det förfall vi idag bevittnar är ett resultat av de senaste fyrtio årens politisering av hela samhället, in i minsta vrå men otillgängligt i den andra riktnigen. Folket i Sverige har aldrig haft så lite inflytande som idag. Vad vi än röstar på får vi samma sak. Och det enda partiet som har the guts att gå emot strömmen blir så stigmatiserat och förtalat att folk drar sig för att rösta med magkänslan.
Vi lever helt enkelt i en enpartistat. Men med demokratiska val fast de inte gör någon skillnad. Man önskar verkligen att Törnrosa ska vakna nu och med nyktra ögonen kan se att kejsaren är helt näck.
Kommentarer