Vänsterns förakt
Tillverknings- och byggindustrin är betraktad som en nödvändighet för en utveckling mot välstånd och samhällsbygge. Från att ha slitit i det närmaste gratis för 100 år sedan har arbetarna nu en respektingivande lön som långt överstiger en sjuksköterskas eller en socionoms. För att inte tala om barnskötare.
Medan industrin ofta tillhör multinationella företag så tillhör jobb "med människor" den offentliga sektorn. Detta har resulterat i ganska stora löneskillnader mellan de två sektorerna eftersom sjuk- , social- och omsorgsarbete är skattebaserade.
Detta är den egentliga förklaringen till löneskillnaderna. Inte för att det är en majoritet av kvinnor som arbetar "med människor" och därför har ett sämre värde.
Men detta är inte en accepterbar förklaring för socialister och/eller feminister. Det skulle underminera deras legitimitet och existensberättigande. Istället har man börjat hänvisa till olika former av "strukturer" och patriarkala system som har de bekväma egenskaperna att de är osynliga. Likaså är 'könsmaktsordning' osynlig och manifesteras genom de s k härskarteknikerna bl a.
Kvinnorna, för det är ju dessa det ska föreställa handla om, blir i sammanhanget spratteldockor i en dockteater som helt är beroende av vem som drar i trådarna. Bilden av kvinnorna blir att de är en hög av handlingsoförmögna och utan eget språk och försvar.
Och det är endast genusvetarna, genuscoacherna, genussamordnarna, genusjämställarna och genusjämställdhetsneutraliserarna som kan rycka in och hålla dessa hjälplösa offer under armarna.
Genusvetarna spelar med en hand bollen till maktens män och lämnar dem mysande över att kvinnor aldrig blir något hot mot dem.
Men det är dessa stolar som genusvetarna själva vill slå sig ner på. De stora massorna av kvinnor som jobbar häcken av sig med barn, gamla och elever i den massakerade skolan, blir bara åthutade med att de är dumma i huvudet som inte har valt ett "manligt jobb".
Det feminister i allmänhet och genusvetarna i synnerhet ger uttryck för, är ett massivt förakt för kvinnor och deras val i livet liksom man under strecket ger typiskt manliga jobb en hög status.
Och det absolut värsta är de kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn. De har trampat rakt in i "kvinnofällan".
Istället är det mer värdefullt att kvinnor stressat klär sina 2-3 ålder och kör iväg dem till dagis. Därefter vänder kvinnan bilen och kör till sin arbetspats; ett annat dagis.
Men då arbetar kvinnan. Definitionen för arbete är att man får pengar för det. Att vara hemma med egna barn genererar inga pengar, vare sig egna eller till BNP. Det är viktigt att kvinnan bidrar till skattebasen, den som betalar hennes egen lön. Så runt runt snurrar de. Men att vara hemma och låta barnen få utvecklas i sin egen takt och med sin verkliga vårdgivare, det kostar. Enbart.
Nyttan, kvaliteten och barnets bästa hör inte hemma i feministernas värld. Hemmafruar är offer för de osynliga strukturerna, nämligen att ta hand om sina barn sjäv. Hon anses då bli beroende av sin man.
När så Alliansen införde RUT-avdraget för att såväl kvinnor som män får möjligheten att arbeta med assistens i jäktande och överbelaste människors hem som dessa knappt har tid att sköta, då började såväl socialisterna som feministerna ryta om att pigorna hade återvänt. Pigavdrag ansågs som ett bidrag från staten precis som om att alla pengar tillhör staten.
Allt det här osar ett oförställt förakt. Man föraktar kvinnor och man föraktar enkla typer av jobb. Det är helt enkelt inte fint nog att arbeta för andra. Precis som om det inte alltid är det arbetande människor gör. Nej, det är typen av jobb det handlar om. Kvinnor förväntas jobba som ingenjörer och t o m brandmän, allt för att tillfredsställa feministernas sjuka tvångssyndrom vid 50-50 vilket då ska symbolisera graden av jämställdhet.
Jämställdhet måste komma inifrån och nerifrån. Såväl kvinnor som män måste själva få bestämma vad de ska ägna 40 år av sitt liv med. Och man har olika intressen och förutsättningar.
Men det sistnämnda är den sista attacken, nu mot själva naturen. Det finns inga biologiska skillnader mellan könen. Så vi raderar 'hon' och 'han'. Istället är vi alla hen.
Inga fler kommentarer.
Medan industrin ofta tillhör multinationella företag så tillhör jobb "med människor" den offentliga sektorn. Detta har resulterat i ganska stora löneskillnader mellan de två sektorerna eftersom sjuk- , social- och omsorgsarbete är skattebaserade.
Detta är den egentliga förklaringen till löneskillnaderna. Inte för att det är en majoritet av kvinnor som arbetar "med människor" och därför har ett sämre värde.
Men detta är inte en accepterbar förklaring för socialister och/eller feminister. Det skulle underminera deras legitimitet och existensberättigande. Istället har man börjat hänvisa till olika former av "strukturer" och patriarkala system som har de bekväma egenskaperna att de är osynliga. Likaså är 'könsmaktsordning' osynlig och manifesteras genom de s k härskarteknikerna bl a.
Kvinnorna, för det är ju dessa det ska föreställa handla om, blir i sammanhanget spratteldockor i en dockteater som helt är beroende av vem som drar i trådarna. Bilden av kvinnorna blir att de är en hög av handlingsoförmögna och utan eget språk och försvar.
Och det är endast genusvetarna, genuscoacherna, genussamordnarna, genusjämställarna och genusjämställdhetsneutraliserarna som kan rycka in och hålla dessa hjälplösa offer under armarna.
Genusvetarna spelar med en hand bollen till maktens män och lämnar dem mysande över att kvinnor aldrig blir något hot mot dem.
Men det är dessa stolar som genusvetarna själva vill slå sig ner på. De stora massorna av kvinnor som jobbar häcken av sig med barn, gamla och elever i den massakerade skolan, blir bara åthutade med att de är dumma i huvudet som inte har valt ett "manligt jobb".
Det feminister i allmänhet och genusvetarna i synnerhet ger uttryck för, är ett massivt förakt för kvinnor och deras val i livet liksom man under strecket ger typiskt manliga jobb en hög status.
Och det absolut värsta är de kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn. De har trampat rakt in i "kvinnofällan".
Istället är det mer värdefullt att kvinnor stressat klär sina 2-3 ålder och kör iväg dem till dagis. Därefter vänder kvinnan bilen och kör till sin arbetspats; ett annat dagis.
Men då arbetar kvinnan. Definitionen för arbete är att man får pengar för det. Att vara hemma med egna barn genererar inga pengar, vare sig egna eller till BNP. Det är viktigt att kvinnan bidrar till skattebasen, den som betalar hennes egen lön. Så runt runt snurrar de. Men att vara hemma och låta barnen få utvecklas i sin egen takt och med sin verkliga vårdgivare, det kostar. Enbart.
Nyttan, kvaliteten och barnets bästa hör inte hemma i feministernas värld. Hemmafruar är offer för de osynliga strukturerna, nämligen att ta hand om sina barn sjäv. Hon anses då bli beroende av sin man.
När så Alliansen införde RUT-avdraget för att såväl kvinnor som män får möjligheten att arbeta med assistens i jäktande och överbelaste människors hem som dessa knappt har tid att sköta, då började såväl socialisterna som feministerna ryta om att pigorna hade återvänt. Pigavdrag ansågs som ett bidrag från staten precis som om att alla pengar tillhör staten.
Allt det här osar ett oförställt förakt. Man föraktar kvinnor och man föraktar enkla typer av jobb. Det är helt enkelt inte fint nog att arbeta för andra. Precis som om det inte alltid är det arbetande människor gör. Nej, det är typen av jobb det handlar om. Kvinnor förväntas jobba som ingenjörer och t o m brandmän, allt för att tillfredsställa feministernas sjuka tvångssyndrom vid 50-50 vilket då ska symbolisera graden av jämställdhet.
Jämställdhet måste komma inifrån och nerifrån. Såväl kvinnor som män måste själva få bestämma vad de ska ägna 40 år av sitt liv med. Och man har olika intressen och förutsättningar.
Men det sistnämnda är den sista attacken, nu mot själva naturen. Det finns inga biologiska skillnader mellan könen. Så vi raderar 'hon' och 'han'. Istället är vi alla hen.
Inga fler kommentarer.
Kommentarer