De sista sossarna
De går ur tiden nu. Långsamt flyter de in ljuset till det eviga blå. De var arkitekterna som byggde Sverige, innovatörerna, kreatörerna, kraftsamlarna.
Vi som har dessa som sin föräldrageneration föddes in till ett färdigdukat bord. På bordet stod oxsteken med egentillverkad gräddsås och med ris à la Malta som efteråt. Mamma diskade efteråt, soporna packade hon in i en miljövändlig dagstidning och slängde ner det i det idag förhatliga sopnedkastet.
Hon hade det hållbara perspektivet utan att någon näpsigt hade skrivit det på hennes näsa. Och ingen feminist kunde anklaga henne för att hon inte hade tagit sig in i arbetslivet.
För som darrig 13-åring gick hon över den välkrattade gången upp till det Fina huset, det med fyra skorstenar. Hon skulle sköta ett helt hushåll alldeles själv. D v s den gamla tidens RUT.
Hon blev visad runt i det stora huset. The grand tour slutade i köket. Den finnige 18-årige sonen i familjen, odrägligt bortskämd, beordrade henne snorkigt att göra "kålormar".
Hon slog som besatt i Husmoderns Bästa, men inga kålormar ringlade sig ut ur sidorna. Däremot hittade hon rätten Kåldolmar och beslöt sig för att sätta igång.
Ni som mot bättre vetande har försökt er på att laga kåldolmar vet att det är en procedur som tar över en timme att genomföra och många misslyckade försök brukar krävas innan man har tagit kontrollen över den motvilliga kålen.
Man bar samma kläder i ett par veckor innan det var dags för tvätt. Mamma tog familjens kläder i en stor korg och kånkade ner den till Hedströmmen. Böjd över åns vatten tog hon ett stadigt tag om klappträt och daskade kläderna så rena som det bara var möjligt.
Bloggaren vet inte när de första tvättmaskinerna kom, men med tanke på hur de såg ut och skulle hanteras i min barndom så kan de inte ha funnits mer än ett femtontal år. Men de var svensktillverkade; Husqvarna.
Min pappa, som var född 1922, föddes också rakt in i den oljedoftande metallfabriken. Eller metall, man tillverkade muttrar och skruvar, kullager och en massa som jag inte vet namnet på.
Han vantrivdes nästan till döds. Den maskin han stod vid, den präglade muttrar, fullkomligen sprutade olja över honom. När han kom hem brukade han sitta och klämma ur smala oljekorvar ur porerna på armar och händer.
En dag fick han nog, slängde verktygen på golvet och promenerade ut i solskenet som aldrig letade sig in bland oljan.
Han började studera, först på ett vuxengymnasium och sedan på distans. Bloggaren minns alla högar med papper överallt och kanske främst, den stilrena Facit Privat som prydde hans skrivbord.
Han avancerade så småningom till företagsekonom vilket var ett bra val med tanke på hans enorma matematikbegåvning. Mina minnen av honom är siffror, siffror och komplicerade ekvationer. Och så , astronomi och filosofi. Universum var hans resort, det vilade han i när hans siffror blev för kaotiska och ångesten högg tag i honom. Minnet av oljan lämnade honom aldrig.
Hans filosofiska idéer tillsammans med Einsteins relativitetsteori hade en naturlig koppling och skulle ha kunnat ge honom en professorstitel om han inte skulle ha varit född i fel miljö och därmed med ett språkhandikapp.
Arbetarna av den gamla skolan, var ett stolt folk, trots de monotona och tunga arbetsmomenten.Under deras händer växte Sverige till ett ekonomiskt välståndsland på en rekordsnabb tid utan motstycke.
Arbetarnas nationaldag; 1:a maj, var fest och glam när bloggaren växte upp. Mamma klädde upp mig i något illasittande, själv hade hon dräkt och pappa kostym.
När den talrika blåsorkestern med sin enorma bastuba som fick det att skälva i bröstet, blåste upp i Internationalen, fick jag gåshud och ståpäls.
Alla de som jag växte upp med var arbetare... och sossar. På äldre dar tyckte min mamma bäst om KD, men det var omöjligt för henne att rösta på något annat än sossarna: De har gett oss så mycket.
Fast hon tyckte att de inte längre gick att känna igen.
Jäpp. Sossarna är i mycket att tacka, men välståndet skapade arbetarna själva. Och sossarna förvandlades bara till ett tunghäckat betongblock av makt.
Nu går de alla ur tiden. Oj, vad jag saknar dem redan.
Vi som har dessa som sin föräldrageneration föddes in till ett färdigdukat bord. På bordet stod oxsteken med egentillverkad gräddsås och med ris à la Malta som efteråt. Mamma diskade efteråt, soporna packade hon in i en miljövändlig dagstidning och slängde ner det i det idag förhatliga sopnedkastet.
Hon hade det hållbara perspektivet utan att någon näpsigt hade skrivit det på hennes näsa. Och ingen feminist kunde anklaga henne för att hon inte hade tagit sig in i arbetslivet.
För som darrig 13-åring gick hon över den välkrattade gången upp till det Fina huset, det med fyra skorstenar. Hon skulle sköta ett helt hushåll alldeles själv. D v s den gamla tidens RUT.
Hon blev visad runt i det stora huset. The grand tour slutade i köket. Den finnige 18-årige sonen i familjen, odrägligt bortskämd, beordrade henne snorkigt att göra "kålormar".
Hon slog som besatt i Husmoderns Bästa, men inga kålormar ringlade sig ut ur sidorna. Däremot hittade hon rätten Kåldolmar och beslöt sig för att sätta igång.
Ni som mot bättre vetande har försökt er på att laga kåldolmar vet att det är en procedur som tar över en timme att genomföra och många misslyckade försök brukar krävas innan man har tagit kontrollen över den motvilliga kålen.
Man bar samma kläder i ett par veckor innan det var dags för tvätt. Mamma tog familjens kläder i en stor korg och kånkade ner den till Hedströmmen. Böjd över åns vatten tog hon ett stadigt tag om klappträt och daskade kläderna så rena som det bara var möjligt.
Bloggaren vet inte när de första tvättmaskinerna kom, men med tanke på hur de såg ut och skulle hanteras i min barndom så kan de inte ha funnits mer än ett femtontal år. Men de var svensktillverkade; Husqvarna.
Min pappa, som var född 1922, föddes också rakt in i den oljedoftande metallfabriken. Eller metall, man tillverkade muttrar och skruvar, kullager och en massa som jag inte vet namnet på.
Han vantrivdes nästan till döds. Den maskin han stod vid, den präglade muttrar, fullkomligen sprutade olja över honom. När han kom hem brukade han sitta och klämma ur smala oljekorvar ur porerna på armar och händer.
En dag fick han nog, slängde verktygen på golvet och promenerade ut i solskenet som aldrig letade sig in bland oljan.
Han började studera, först på ett vuxengymnasium och sedan på distans. Bloggaren minns alla högar med papper överallt och kanske främst, den stilrena Facit Privat som prydde hans skrivbord.
Han avancerade så småningom till företagsekonom vilket var ett bra val med tanke på hans enorma matematikbegåvning. Mina minnen av honom är siffror, siffror och komplicerade ekvationer. Och så , astronomi och filosofi. Universum var hans resort, det vilade han i när hans siffror blev för kaotiska och ångesten högg tag i honom. Minnet av oljan lämnade honom aldrig.
Hans filosofiska idéer tillsammans med Einsteins relativitetsteori hade en naturlig koppling och skulle ha kunnat ge honom en professorstitel om han inte skulle ha varit född i fel miljö och därmed med ett språkhandikapp.
Arbetarna av den gamla skolan, var ett stolt folk, trots de monotona och tunga arbetsmomenten.Under deras händer växte Sverige till ett ekonomiskt välståndsland på en rekordsnabb tid utan motstycke.
Arbetarnas nationaldag; 1:a maj, var fest och glam när bloggaren växte upp. Mamma klädde upp mig i något illasittande, själv hade hon dräkt och pappa kostym.
När den talrika blåsorkestern med sin enorma bastuba som fick det att skälva i bröstet, blåste upp i Internationalen, fick jag gåshud och ståpäls.
Alla de som jag växte upp med var arbetare... och sossar. På äldre dar tyckte min mamma bäst om KD, men det var omöjligt för henne att rösta på något annat än sossarna: De har gett oss så mycket.
Fast hon tyckte att de inte längre gick att känna igen.
Jäpp. Sossarna är i mycket att tacka, men välståndet skapade arbetarna själva. Och sossarna förvandlades bara till ett tunghäckat betongblock av makt.
Nu går de alla ur tiden. Oj, vad jag saknar dem redan.
Kommentarer