Vidunder i mänsklighetens namn

En kväll i stadens centralaste delar. Hon är nog det magraste jag sett. Håret är slickat utefter skallen i en fet kaka. Hon drar på en sådan skrinda som man brukar dra sina småbarn i förr i världen. Sakta drar hon skrindan av armar vars muskler sedan länge är uppätna av brist på föda. Jag har tidigare stött på henne och då erbjudit henne att hjälpa henne med bara något litet. En hundring? Ett telefonsamtal? Men hon är stolt. Svarar inte. Jag vet inte om jag ska beundra henne eller bara tycka synd om henne. Fast jag vet ju att för henne spelar det inte någon roll. Hon har lämnat sverigedrömmen om statens och människornas eviga godhet bakom sig. Jag frågar mig där på soffan mittemot om hon någonsin har trott på den. Eller är hon bara en fattigare och mindre lyckosam version av mig själv?



Det här är landet av mjölk och honung. Men ett statligt maktcentra väljer sina offer. I bokstavlig betydelse. Det finns offer som inte är tillräckligt mycket offer för att ens förses med sked. De bara kastas ut. Utan nåd.

De hemlösa i den här staden har ökat dramatiskt. Och då tänker jag inte på zigenarna och deras "please" vid varje strategisk dörr där folk med pengar ska passera. För varje tiggande zigenare går det två hemlösa som samlar burkar för att överleva åtminstone en dag till. De kan också stå och sälja Situation Stockholm. Från en bekant har jag hört att detta är ganska lukrativt (hennes ord).

Men de som är som hon vill inte stå och skylta. De vill skaffa mat själva. Och att samla burkar kan kanske också kallas för lukrativt.

Tidiga mornar färdas de på sina rostiga cyklar från papperskorg till papperskorg. På helgerna ligger burkar även på gatan. Flest burkar finns det i anslutning till stora köpcentrum. Man står där och gräver med kletiga och grå händer tills en vakt kommer och kör bort dem. Vakten kör däremot inte bort den tiggande zigenaren med sitt "please". Denne är det ju synd om som är fattig och inte kan försörja sig på annat sätt. Det har ju kommunalrådet sagt.

Fattigdomen är tydligen graderad. En typ av fattigdom är accepterad, en annan inte. Alla försörjningsstödda flyktinginvandrare är det synd om för de är invandrare och kan räkna med ett stort stöd från den s k välfärdsstaten. Och detta även om de har kommit hit utan ID-handlingar med påhittade historier och har betalt människohandlare 100.000 kr eller mer. Alla vet att de skickar hem pengar till anhöriga så även dessa kan betala människohandlare och ta sig till Sverige på ohederliga grunder. Men änglakören fortsätter att sjunga Tryggarekan ingen vara än i Sverige. (Alla vita, medelålders känner väl till Tryggarekan?).

Man får ju som bekant inte ställa grupp mot grupp. Nä, det skulle ju kunna skada förtroendet för statens allomfattande öga. Det är dock ett öga som är lika blint som en sten.

När jag idag shoppade lite nere i city upptäckte jag något nytt. Jag hade ett glasspapper i handen och eftersom jag aldrig slänger ifrån mig något på gatan så letade jag upp en papperskorg. Döm om min förvåning när jag såg att de gamla, mycket dugliga pillarboxes, hade bytts ut mot rena kassaskåpen.

Stora vidunder med både kraftigt lås och en blinkande lampa som indikerade något, jag vet inte vad. En stor tung lucka där man förväntas slänga ner resterna av vårt överflöd, gapar ner i en slags rutschkana som ser till att vårt skräp försvinner ner i en ointaglig trumma. T ex tomburkar.

Jag åkte hem och hämtade kassen med mina egna tomburkar. Jag ställde denna bredvid ett av de nya kassaskåpen. Visserligen skulle det handla om tur vem av dem som hittade kassen först. Men å andra sidan; handlar inte allt i livet om tur?

Det är tur när man föds och var. Det är tur vilka som är ens föräldrar och om de har kapacitet att ge en en bra uppväxt. Det är tur i vilken skola man hamnar i och vilka kompisar man får. Det är tur i vilket hus man bor och vilka grannar man har. Det är tur om den man blir kär i är en vettig person. Och det är tur om man får barn eller inte.

När man har haft en någorlunda tur (som bloggaren har), är det då förmätet att tycka att damen med skrindan har haft mindre tur än zigenaren vid portarna till våra konsumtionspalats? De som bara sitter med benen i kors med en tom kaffemugg i näven och säger "please". (Vart har dragspelarna tagit vägen?). De flesta verkar vara dödströtta på dem.

Tiggarna saknar förmåga att passa in i ett modernt och civiliserat samhälle av olika anledningar. Damen med skrindan har haft oturen att... ja vad? Hennes och alla burksamlares öden är att de inte passade in. Eller att något i livet bara gick fel och startade en lavin av obetalda räkningar och hyresskulder..

När Rädda Barnen och deras gelikar gick ut med falska siffror om "barnfattigdomen" i Sverige, så gjorde de alla som hon en stor otjänst. Det är detta som är det stora felet med hela det s k välfärdssystemet. Det är skapats för de som redan är inne i värmen.. Det är skapat för alla som finns med och räknas med.

Men ifall, så finns det inte där. Det syns inte till för damen med skrindan eller min gamle granne som hade målardrömmar men sedan bara försvann.

Man har låtit dem försvinna till en tillvaro bortom de flestas fattningsförmåga. Medan media snyftar sig igenom sina flyktinghistorier så fortsätter de bortglömda burksamlarnas historier och berättelser ner i ett inbrottssäkert vidunder som har som enda uppgift att stänga ute.


Kommentarer

Anna sa…
Tack för den här texten.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK