Kvinnlig vrede och genusets universum


#metoo är taggen som erövrade hela västvärlden inom några dygn. Och så även mig. Eftersom jag som ung blev utsatt för flera sexuella övergrepp petade jag ner mitt #metoo på Facebook. Sedan dess har flera manliga fästen fallit. Att Fredrik Virtanen var ett riktigt äckel kunde man känna genom trycksvärtan i Södermalmsnytt där han porträtterades i någon hipsterpub med sejdeln halvvägs på väg mot munnen. Sedan dess har hela #metoo-projektet exploderat. Men det är inte tjejen nextdoor som har revolterat utan överklasskvinnor inom kändiseliten, nu senast inom teatern. Det är illa, mycket illa att arbetsplatser befolkas av kåtbockar som inte gör många knop på att hålla lidelsen och byxorna på rätt plats. Men alla tjejer, cirka 6.000 per år som våldtas, inte sällan i mörkret utomhus och på fester, vem bryr sig om deras enorma utsatthet för mäns våld och maktanspråk?

Så det är med blandade känslor jag hör nyheterna om nya överklasskvinnor som berättar om trakasserier och mäns kåthet. Var är tjejen som våldtogs av nio asylsökande män på ett flyktingboende? Var är de som har våldtagits på Ålandsbåtar, på väg från puben eller discot, varuhustoaletter och biografer? Vem lyssnar på dem när lyktorna har slocknat och polisen har gått hem? Vem försvarar dem mot nya övergrepp när rättssamhället sviker, när blickar sänks i kontakten med dem och kompisarna lämnar?

En våldtäkt gör det med en. Skammen kryper rakt in i benmärgen och ensamheten är straffet. Har de kända skådespelerskorna upplevt detta? Eller är det klapparna på rumpan, alla sexuella anspelningar och männens maktdemonstrationer som har varit det största problemet? Jag vet inte och vill därför inte förringa deras erfarenheter. Att vara eller bara känna sig utsatt är ett trauma alldeles oavsett vem man är.

Under tiden har en annan diskussion som också har feminin anknytning, pågått. Ivar Arpi kommer mycket olägligt in med sin granskning av universiteten och deras kapitulation inför radikalfeminismen. Men hans kritik är svidande mot det som kallas jämställdhetsintegrering; ett sådant där gummibegrepp som ingen kan vara emot för att vagheten och att syftet inte är så där riktigt glasklart. Vem är emot jämställdhet? Vem är emot integrering?

Men den socialistiska regeringen har givit Nationella sekretariatet för genusforskning jobbet att ta fram lämpliga riktlinjer för hur denna jämställdhetsintegrering ska genomföras. Myndigheten har en extrem framtolkning av centrala begrepp men främst nyspråk. På deras hemsida kan vi ögna igenom en ordlista med spännande ord som t ex Andrafiering, Cis-person, Intersektionalitet, Binärt/linjärt kön, Funkofobi o s v. Naturligtvis måste universiteten anpassa alla, alltså alla - även fysik, matematik och kemi - kurser och utbildningar till extremfeminismens terminologi. Så här skriver Ivar Arpi om begreppet "intersektionalitet".


"Tänk er en pyramid. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella män. De anses ha mest makt och anses därför vara ”privilegierade”. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Om det inte är ett medvetet förtryck så är åtminstone normen som skapats kring vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella och män förtryckande. Förtrycket utövas genom diffusa maktstrukturer som genomsyrar allt vi gör och tänker."

Jag skulle kunna diagnosticera hela tankegodset som en paranoid psykos, en irrationell föreställning där alla går och är rädda för alla. Men, vad händer då med alla oss som inte är paranoida utan kan umgås alldeles utmärkt över privilegiernas maktgränser? Är det något fel på oss som inte riktigt känner igen oss? De allra flesta känner inte riktigt igen sig. Man ser inte maktstrukturer i allt som rör sig. Man känner sig inte dagligen förtryckt i en osynlig struktur. Och om strukturen är osynlig hur ska vi då veta att den finns? Det är då det börjar handla om känslor.

De män som identifierats som skitstövlar är nästan utan undantag vänstersnubbar och sålunda väldigt inkörda på jämlikhets- och jämställdhetstänkande. Vad beror det på? Dessa män är också privilegierade men jämställt privilegierade eftersom de kvinnor de har svinat sig med också är privilegierade. Problemet kanske är att skitstövlarna är cis-män och därmed uppblåsta narcissister? Om de vore hbtq-personer så skulle problemet ha löst sig? Men en uppblåst och privilegierad hbtq-person är trots allt man, det är just detta som är problemet. Under all ögonskugga och bakom alla plymer återstår trots allt det faktum att han är man. Att könet är en social konstruktion är nog trots allt en konstruktion i huvudet på en genusvetare. "Män är djur, tycker du inte det?"


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

A-barn, B-barn och C-barn

Kvinnor älskar mördare