En berättigad fråga




En miljonär som undrar vad han får för sina skattepengarna är provokativt i ett land som drivs av ett jämlikhetspatos där det är bättre att alla har det dåligt än att inkomstskillnader finns. Men uttalandet va så pass provokativt att människor har börjat fundera över frågan själva. Om Leif Östling har betalat in 180 miljoner i skatt men saknar ett bättre fungerande offentligt samhälle, så kan väl min miljon som jag betalar inte heller ge tillräcklig utdelning? Östling lider ju ingen skada, för sina pengar kan han köpa privata lösningar på vård, utbildning och gamla mamma. Men vi andra, som är tvungna att lita på det skattefinansierade samhället? Och om man jämför det Sverige vi levde i för 50 år sedan och dagens upplaga, så finner vi fler intressanta skillnader. Har det verkligen utmynnat i att de massiva skattehöjningarna på framför allt 70-talet har skapat ett bättre Sverige på alla plan, såväl personligen som i skattesektorn?

Flera krönikor på Det Goda Samhället försöker ge svar på frågan. Patrik Engellau kallar den svenska ordningen för VIK = det Välfärdsindustriella Komplexet och menar då att vi lever under ett politikervälde med ett vidhängande system som bygger på att göra så många som möjligt beroende av detta system. Inte av illvillighet utan för att politikerväldet vet att folk helt enkelt får det bättre och blir tysta i förhållande till att transfereringarna från det offentliga ökar. Systemberoendet leder ovillkorligen till att inga uppror sker.

Bloggaren har tidigare skrivit att det bl a Löfven kallar för Den Svenska Modellen, är det närmaste sekulariserade svenskar kan komma en högre makt, Gud. Tystnadskulturen ligger inbäddad i denna religion, man protesterar inte och går inte man ur huse för att man tycker att "Gud" är taskig som inte levererar det de lovat. Varför sker inga protester? Varför körs inga traktorer till Riksdagshuset och korkar igen hela stan? Svaret är liknöjdhet, ointresse och en någorlunda bra standard ekonomiskt. Men det man missar är att all inkomstskatt man pumpar in måste vi själva ansöka om att få tillbaka via bidrag.

Det finns visserligen demonstrationer som angriper politiker och myndigheter. Men då handlar dessa ofta om flyktingar och ensamkommande och att dessa ska få stanna i Sverige trots avslag efter avslag. Det anses som fint och gott att demonstrationer handlar om ökade statliga, finansiella anslag och stöd. Det är därför man ytterst sällan ser några som demonstrerar mot de höga skatterna och frågor om vad de egentligen tar vägen. Om någonsin.

Sverige anno 2017 är inte längre världens bästa land trots ett av världens högsta skattetryck. Men naturligtvis vill politikerna framställa det så. Inte minst gäller det vår statsminister som just nu frotterar sig bland europas ledare i Göteborg och verkar inte minst ha roligt med franske presidenten Emmanuel Macron och solar sig lite i glansen av denne.

Eftersom frågan alltid kommer upp "vem som är svensk" så kan åtminstone två karaktärsdrag skönjas bland alla pizzor och Halloween's: Tålamod och tillit till det offentliga samhället. Någonstans samverkar dessa: Litar man på att någon aldrig sviker, så kan tålamodet med denna vara oändligt.

Nu är det ju så att samhället faktiskt sviker alla våldtäktsoffer, skolor som brinner till mångmiljonbelopp varje år, misshandelsfall, alla de som har haft inbrott och alla de som blir bestulna på stort och smått. Polisen bedriver, under politruken Dan Eliassons ledning, en nattväktarstat där enbart mordutredningar hinns med. Men hur många mördare går egentligen fria p g a polisflykt, dålig ekonomi och därmed undermåligt polisarbete?

Polisen går på knäna, sjukvården inte långt efter. Specialistvården håller visserligen hög klass men vägen till denna är lång och slingrande. Det är skamligt med de långa sjukvårdsköerna, människor hinner dö innan de kommer i åtnjutande av "världens bästa sjukvård".

Men det är i bostadsköerna som missnöjet är störst. Nu byggs det många lägenheter, kanske i nivå med 60-70-talet. 76.000 bostäder har påbörjats 2017, under 2018 räknar Boverket med nästan lika många. Går vi mot nya miljonprogram? Orsaken till det stora byggandet är befolkningsökningen. Ett tillskott av 1 miljon människor på 10 år är fruktansvärt problematiskt. Särskilt som de allra flesta av "nya svenskar" är ekonomiskt beroende av skattesamhället. De hyreslägenheter som nu byggs har skyhöga hyror: 12-15.000 kr/månaden för en trea är legio. Ingen normalinkomsttagare är lockad av  dessa lägenheter  inte när man kan köpa sig en. Så följden blir att de som är ekonomiskt och socialt beroende av skattesamhället flyttar in. Och det blir socialförvaltningen som betalar, d v s vi.

Kommuner gör vad de vill med andras pengar; våra pengar. Skrytbyggen som konserthus, idrottsarenor, slalombackar inomhus, ständiga grävningar för "förbättringar" ingen har önskat. Uppsala ligger nog i topp vad gäller denna hysteri och staden har också en hög skattesats.

Men vem protesterar? Ingen. Absolut ingen. Ingen protesterar heller över besparingarna man har gjort i gatu- och gårdars belysning. Det är så mörkt att varje kväll ute är livsfarlig i trafiken om man inte har typ 10 reflexer och dubbla cykellysen. När jag pratar med människor om det slöseri som pågår med våra pengar samtidigt som man spar in på de viktiga funktionerna, brukar jag fråga om de inte är förbannade. Svaret blir alltid: Nej, jag bryr mig inte. "Dom" bestämmer ju åt oss, jag orkar inte hålla på.

Så är det. Allmänt sett så är svenskarna nöjda så länge man är safe bakom sin ytterdörr och så länge man har pengar nog till mat, lite nöjen, lite resor och lite konsumtion. Man vägrar att öppna ögonen och se vad som pågår runt omkring oss. Det gäller att stoppa huvudet i sanden så länge det går.

Men när nyheter nu har kablats ut om att ensamkommande och alla andra som har fått uppehållstillstånd, får förtur till lägenheter, har faktiskt svensken reagerat. Det är bara för magstarkt för vem som helst. Statsmakterna förstår detta och försöker då snabbt framkalla missnöje eller goda nyheter på något helt annat. T ex avslöjandet om skatteplanering, eller det man kallar undanhållande av skatt. Det om något ger en hint om att staten anser att alla och allas pengar är statens pengar. Det värsta är att det tror många svenskar också. Man får så mycket av staten. Så när känsliga uppgifter om boendet dras fram i ljuset ser staten till att "ge" oss några nya hundben att gnaga på så vi blir tysta igen. Tysta och liknöjda. Det är omöjligt för en allroundsvensk att förstå att han blir plundrad på hälften av alla inkomster istället för leva ett friare liv med egna val.

Så länge den osunda tilliten till staten består, så länge kommer inte svensken att göra revolt. En möjlig väg skulle vara att skapa lite studiecirklar här och där för att lära ut lite revoltanda. En idé lika god som en annan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

A-barn, B-barn och C-barn

En våldtäkt av många