Den goda människan

Det är lite sorgligt, men människans primära mål är överlevnad och förmågan att maximera vinsten och minimera förlusten är högt värderad. De som inte lyckas drabbas på något sätt av omgivningens fördomar. För hur högt känslocrescendot ännu är, når det sällan fram till dem som misslyckats med det primära målet. Inom kristendomen är avsaknad av tro detsamma som att människor missar målet. Konstigt nog är det högst relevant i vårt sekulära Sverige.

Den goda människan, finns den? Om vi alla är lika mycket värda borde vi alla vara lika goda; för hur ska en "ond" människa vara lika mycket värd som en "god"?

Hela samtalet om god-ond präglas av samma störning som betraktas som Borderline av professionen. Det finns inga mellanlager eller nyanser utan allt är igenpackat och klart för hämtning. För en Borderline är allt väldigt enkelt. MeToo-rörelsen hade från början relevans och sans men utvecklades i Sverige till rena lynchmobben. Vare sig det handlade om skådespelare, körer eller städare var budskapet detsamma; män är i regel onda och utnyttjar sin position till att förtrycka och begå övergrepp mot kvinnor. Om det verkligen har varit så över hela linjen är det ingen som vet; I MeToo-rörelsen var alla kammade över samma flint. Kollektivet är obönhörligt.

De goda människorna opererar i grupp. T ex gällde det i högsta grad om gruppen Refugees Welcome. Prydda i orange västar stod de vid tågen när afghaner och afrikaner vällde in i Sverige 2015. De hade mat, dryck och filtar att dela ut och var så goda att gloriorna sken som solen. De finns fortfarande i ett flertal länder och erbjuder rum åt flyktingarna i sina egna hem (speciellt de vuxna ensamkommande männen) men hela organisationens välvilja börjar smaka beskt när vi hör om övergrepp och sexuellt utnyttjande i humanismens namn. Och glorian hamnar på sned. Kvinnor utan mening eller mål tar chansen att leva ut sin omsorg och ömhetsbehov på de unga afghanska männen. Det hela utvecklas till ett missbruk och beroende som inte lämnar någon opåverkad utan driver in parterna i ett destruktivt spel. Att ingen är illegal (organisationens måtto) blir detsamma som att allting är tillåtet. På något vis kan det hela appliceras på hela den svenska invandringspolitiken. Allt är tillåtet i ett elakt spel.

När journalister, författare, präster, socionomer och psykologer ska uttala sig om vår tids stora frågor, får det nästan en komisk klang. Det teatrala uttrycket, känsloskummandet och indignationen över meningsmotståndarnas bristande empati, ger automatiskt en godhetsstjärna i tandläkarkortet. Men ingen av dem uttalar sig som person utan bara en representant för sin egen grupp. Som naturligtvis är god.

Godheten är tätt sammansvetsad med öppenheten. Håller man dörrar och gränser öppna är man en god person. Ingen är god som påpekar att den ena öppenheten även resulterar i öppna plånböcker. Pengar är inte fint att hänvisa till.

Vi lever i den stora goda staten som kräver alltmer pengar av oss för att fortsätta att vara god. Var och när blir pengauttaget ont? I Sverige: Aldrig. I andra länder: Alltid.

Något är fundamentalt annorlunda med landet i nordöstra Europa. Ju godare vi är, ju mer tar staten från oss. Att betala skatt är inte bara "häftigt" (Mona Sahlin), det är också ett tecken på godhet. Tilliten till staten är monumental. Bara vi öser in våra pengar i den så är vi säkra på att de tas om hand på bästa sätt. Är svenskarna det godaste folket på jorden?

Varför då klaga på oss? Vi är ju alla den humanitära stormakten