Alla för ingen
Det finns inga konstellationer som längre är möjliga. Man låter SD lura till sig bollen och fyra av det där sista skottet i mål. Som väntat gav inte Annie Lööfs sondering någonting. Hon var beredd att släppa in Miljöpartiet i hetluften men ville inte ge efter för partiets krav. MP har bara lovat sitt stöd om de får sitta i regeringen. MP känns igen. Utpressning till makten om Sverige. Samarbetet med S, samarbetet med M utmynnade i amnestier för illegala invandrare, s k papperslösa. MP:s förtjusning i amnestier och världsfrånvända mångkulturella idéer om att vi alla är lika, kan förstås av att partiet är globalister, d v s när en dröm om en värld utan gränser med FN som en (o)pålitlig världsregering.
New World Order handlade tidigare om kapitalstinna män som önskade sig en världsmarknad i ordets verkliga betydelse. Men globalisterna önskar sig förmodligen ingen världsmarknad utan ett gränslöst Utopia där såväl manna som oändlig godhet strömmar ut över alla förtryckta folk. Ett paradis där inte pengar blir förutsättning för handel utan där byten och överenskommelser blir allenarådande. Frågan som måste ställas är: Hur ska man hindra att ett sådant Utopia inte utvecklar sig till en fascistisk och blodig gröt parat med oändliga krig mellan ex-nationer som aldrig har kunnat leva tillsammans?
Eller är jag helt ute och cyklar? (Cykel är förresten MP:s favoritfordon. De tycker vi ska storhandla med hjälp av en flakcykel).
Den allmänna avflackningen av intellektuell skärpa kan bara förstås av att känslostormar och tyck-synd-om-komplex har ersatt kunskapssamhället. Kulturrelativismen kännetecknas av en brist på både kunskap och intellekt, de postmoderna irrlärorna likaså. De människor som befolkar våra universitet saknar visserligen inte kunskap men de är istället fackidioter med begränsad idéer om vart världen är på väg. De ser inte ens över kanten på tekoppen utan klichéer rullar ut ur deras munnar. De är de faktaresistenta som producerar mest fake news. Vi bygger sålunda en värld av fackidioter och känslostormande pin heads. I dessa grumliga vatten återfinns också de politiker som förespråkar en gränslös värld. Hur har det egentligen blivit så här?
Jag vet inte. En förklaring kan vara att den offentliga sektorn, under Palmes första regeringsperiod på 70-talet byggdes upp till ofantlig storlek under bara en tioårsperiod. Folket blev mer intresserade av bidrag än att förkovra sig. Att inte kunna något om världen runt omkring gjorde inte så mycket. Vad som helst kunde vara sant. Den offentliga sektorn byggde på länkprincipen, d v s alla gjorde en liten del av kedjan och helhetsbilden försvann. Istället blev resultatet fackidioti. "Jag gör bara det jag ålagd att göra". Den platta organisationen ersatte hierakierna vilket kan ses som sympatiskt men det innebar att inget ansvar kunde utkrävas av någon.
Vägen är krattad för globalisterna. Frågan är om det någonstans har gått så långt som i Sverige. Politikerkåren betraktas som ett Guds skapelse. Det är inom alternativmedia, bloggar och pods som man kan hitta tänkande människor även om inte allt håller hög kvalitet. S k intellektuella, övervintrade -68:or, godhetsprofeter, "antirasister", rasifierade och feminister kallar dessa för hatsajter men sitter säkert på sina kammare och lusläser med underfundiga hummanden. Vem kan man egentligen lita på?
Kommentarer