Chicken race

"Chicken race" är i original en hög med höns som springer efter en liten leksaksbil och sedan blir hönse,ja, virriga och börjar springa mot varandra härs och tvärs. En mer "civiliserad" form av
chicken race är när två bilar kör rakt mot varandra för att tävla om vem som väjer först. Annars är ju , chicken symboliskt lika med 'feg' och 'undvikande av konflikt'. Begreppet är också tillämpbart omkring den svenska regeringsbildningen. För hur ska det gå?

Socialdemokraterna blev icke förvånande det största partiet och SD det tredje. Men allergin mot SD är svår och snörvlandet blir man inte av med. Hur ska man undvika DÖ 2.0? Ingen vill säkert upprepa denna odemokratiska process men valet står mellan en kraftig vänstersväng där S väljer att plocka in Vänsterpartiet tillsammans med nästan tillintetgjorda Miljöpartiet och Alliansen som stöds av SD. Centern och Liberalerna kommer inte att vilja detta utan då går man samman med S för att bilda en blockövergränsande regering. Men hur många väljare blir nöjda med en sådan lösning??

Så vem kommer att väja för den mötande bilen som störtar mot dem för en oundviklig krock? En krock som tillintetgör alla inblandade. Bloggaren tror på en helt unik konstellation där L går samman med S och MP (som höll på att åka ur riksdagen). Jag hade en förhoppning om att MP skulle åka ur då skulle det vara slutsnackat. Nu är det lilla skitpartiet, mindre än någonsin men bildar helt osannolikt en bas för vilken regeringssammanssättning som helst! SD är nästan fem gånger så stora men blir alltså lämnade åt sig själva utan annan makt än att vara tungan på vågen. D v s precis det man har varit de gångna fyra åren. Så de blir i kraft av sin storlek de som avgör vilka förslag som ska släppas igenom.

Men partiet får ju aldrig vara med på överläggningar bakom ridåerna. Stefan Löfven har ju inte bjudit in partiet en enda gång för samtal omkring de större frågorna. Det är groteskt. Man brukar säga att SD i grunden ett anti-demokratiskt parti men hur är det med sjuklövern? En samling nickedockor som hukar sig i bänkarna så fort det blåser. Det är fråga om en samling fega och odemokratiska nollor, det är bara att konstatera.

Magdalena Andersson låter meddela varje gång hon intervjuas att Sverige går som tåget. Det är naturligtvis inte sant. År 2017 hade Sverige den lägsta tillväxten i hela EU. En rekordsnabb befolkningstillväxt (invandringen) har medfört att det är allt fler som måste försörjas av en sinande skara arbetsföra.

Sverige har däremot den högsta sysselsättningsgraden i EU. Detta beror på att snart sagt alla kvinnor jobbar. Det är de svenska familjebildningarna som gör detta möjligt eller kanske ska man säga nödvändigt för att familjerna ska kunna försörja sig. Enligt en enkätundersökning för ett antal år sedan vill nästan hälften av kvinnorna vara hemma med sina barn. En betydligt nyare undersökning visar att ju mer jämställd en familj är ju sämre mår kvinnorna! En paradox som motsäger allt som Sverige säger sig vilja åstadkomma med 50/50-drömmar!

Om Sverige skulle gå som tåget räcker med att åka till akuten med en bruten fot för att konstatera att den s k välfärden inte ens sköter det mest basa. Jag bröt min fot i vintras och förutom att jag fick vänta i sex timmar så lämnades jag utan åtgärd efter det att läkaren hade tittat på foten i två minuter. Utan röntgen skickades jag hem med ett par kryckor (fantastiskt nog) och Alvedon. När foten fortsatte att värka och jag knappt kunde gå gick jag tillbaka, fick vänta i fem timmar och det gjordes sent om sider en röntgen som visade på två frakturer i fotleden. Lyckligtvis låg de inte snett utan en vanlig läkprocess blev följden. Hade frakturerna legat snett skulle det knappast ha gått att operera.

Vården måste väl ändå vara prioritet ett i välfärdsstaten? Eller är det jämställdhetsmyndigheter, genusvetenskap och värdegrundsarbete som är det?

Nu är det inte så lätt att bara gå och rösta för att få till stånd en förändring. Stefan Löfven hade gått och lovat ytterligare en föräldravecka istället för att ta itu med hedersförtryck och hårdare åtgärder för gängkrig och skjutningar, islamismens allt snabbare utveckling och våldtäkterna som Sverige är världsledande på. Istället för att Sverige går som tåget så har vi en befolkningsexplosion med tung kriminalitet, bidragsberoende och en krympande andel försörjare eftersom pensionsavgångarna är så många. Hur ska Välfärdsstaten med sitt industriella komplex egentligen agera för att en förändring ska nås? Och det, mina damer och herrar, är det absolut inget parti som ens vågar peta i. Annars ser man till att klåfingrigt gå och kladda i det mesta som berör oss som individer. Men på samhällsnivå finns ingen lösning på de verkliga problemen. Och valet 2018 gav inte heller något svar. Från någon.