Om utanförskapet (eller bristen på tillhörighet)

 Att idag tala om utanförskap är att be om en lång diskussion på temat "utsatta områden och segregation". Men då har ordet tappat sin egentliga betydelse; utanförskap är nästan alltid förbundet med ensamhet, individuell ensamhet. Det är inte förknippat med kollektiv kränkthet och frustration som slutar i nerbrunna skolor och annan förstörelse eller våld. När man här hänvisar till "utanförskap" är det för att poängtera den kollektiva kränktheten och strukturell rasism.

Men utanförskap på individnivå är detsamma som att ofrivilligt sitta på bänken medan "vännerna" spelar sin match i centrum för uppmärksamheten. Avsaknad av adekvat tillhörighet slutar inte sällan i terapistolen eller i värsta fall på kroken i vardagsrummet.

Att inte höra till kanske är svårast när man är barn då hela kroppen skriker ut längtan efter gemenskap där man kan stötas och blötas mot andra i utvecklingen mot en egen personlighet. Bloggaren har själv erfarenhet från den perioden; saknaden efter en riktig, familjebaserad tillhörighet. Ungefär som Kerstin Thorvall skrev i en krönika:

"Att som 17-åring sitta ensam hemma på midsommarafton ger neuroser för livet även om det smäller till och blir kanonkul senare."

Tillit förutsätter att man känner tillhörighet med sin närmaste omgivning. Det går inte att lita på dem som inte släpper in dig över tröskeln. Det är lätt att utveckla paranoia eftersom man vänder sitt utanförskap innåt i självanklagelser och projicerar den egna rädslan mot den oförstående omgivningen. Minsta öppning i rustningen kan resultera i en kniv i ryggen. Individen blir sin egen värsta fiende. Resultatet kan bli förödande.

Utanförskapsområdena som vi känner dem, maffialiknande strukturer med grupper som befinner sig i ständigt krig mot varandra, är möjligen fångade i sin egen värld men det betyder inte att man behöver eller är tvingad att befinna sig där. Det kollektiva utanförskapet är inget permanent tillstånd, eller måste så vara. Det offentliga samhället bjuder på en imponerande arsenal av möjligheter till att komma in i värmen på andra sidan av vägen. Den som googlar en stund på förkvällen mellan familjemiddagen och kvällen med gänget, kan hitta både upp- och instegsjobb, startbidrag, coaching och annat matnyttigt. Det finns, men det förutsätter någonting: Vilja och beslutsamhet.

När man talar om "utsatta områden" och nu då om "särskilt utsatta områden" är detta en omskrivning för brottslighet och otrygghet, no-go-zones där ingen normalsmart person går ut efter mörkrets inbrott. De som egentligen är utsatta är inte busarna utan de normalsmarta medelklassarna som nu febrilt letar efter en annan bostad. De har jobb, pengar, snygga bilar och sommarstuga men de har ett hem som har förvandlats till ett fort.

Bloggaren har skrivit det många gånger: Genom offercertifiering av grupper med i huvudsak invandrarbakgrund, gör man sig skyldig till rasism. Man har ett förklenande sätt att se på dessa människor som antas behöva en sådan rik flora av insatser och omsorg eftersom de inte anses ha egen potential att göra något av sitt liv. Men det är medelklassarna som ser sig tvungna att flytta som anklagas för att vara rasister.

Man utgår ifrån känslor när man uttalar sig om dessa problem. Det är inte utanförskapet i sig (i mån det finns något sådant) utan alla intervjuar personer som "känner sig" satta på undantag av det svenska samhället. Det handlar alltid om känslor när dessa problem dryftas. Sveriges Radios gråterskor tar priset i denna viktklass. "Amir har ett hål i tröjan. Säger att mamma inte har råd att köpa en ny". "Mustafa tror inte längre på socialsekreteraren. Hon kan inte skaffa honom ett jobb".

Så till 10.000-kronorsfrågan: Är inte utanförskapet en illusion, en typ av konstruktion, skapad för att maskera en verklighet som har växt ifrån oss och som vi har förlorat kontakten med? Kan därför begreppet "utanförskap" bara förklara en redan förlorad hemmamatch? Behöver vi då dessa skygglappar för att kunna leva vidare? Jag tror det. Jag tror faktiskt det.