I en tid av preppare...

Det var längesedan jag skrev ett inlägg men jag har haft fullt upp. Tre jobb och ideellt arbete tar sin lilla tid. Fast nu har mitt trendsättande pekfinger letat sig upp i luften och har känt efter vartåt det blåser.

En av de mest frekventa vindarna är detta som man kallar för "prepping", d v s att man är redo, prepared, när domedagen/kriget/katastrofen/sammanbrottet eller vanliga stormar kommer. Fenomenet har funnits ganska länge bland kufar i USA som bygger underjordiska rum med förråd för flera år. Där ska man sitta med eller utan familj beväpnad till tänderna för att försvara sig mot både snyltare och eventuella zombies. Men de allra flesta har lägre ambitioner i sin prepping. Fast tendenserna är lika tydliga. I en tid av kris har vi bara oss själva att lita till. Det faktum att så många svenskar lever i ensamhushåll är en pådrivande effekt; Man delar inte sina liv med andra och känslan av trygghet eroderar snabbt.

En ganska avslappnad attityd till prepping hittar vi här från TV4:s Nyhetsmorgon:




Här pratar vi el-avbrott och stormar, inte kärnvapenkrig och härdsmältor, Förrådet räcker kanske bara några dagar så sedan får vi lita på några av de drygt 300 svenska myndigheterna och civilsamhället. Men om vi sitter i varsin stuga och preppar, håller då solidariteten mellan människorna? Det är en ödesfråga. I hur hög grad hjälper vi varandra i en tid av kris?

Fram till 1980-talet hade Sverige ett nationellt beredskapslager. Vi var självförsörjande till 80-100 procent. Men när det kalla kriget upphörde avvecklades också beredskapslagren. Idag klarar det svenska samhället bara en veckas kris. När hyllorna gapar tomma i livsmedelsbutikerna och inget vatten kommer ur kranarna är vi lämnade oss åt oss själva. När så bensinen och oljan tar slut blir det riktigt illa. Men skulle nu Sverige råka ut för något sådant?

Ur ett helt annat perspektiv: Varför har intresset för prepping blivit så stort nu? Beredskapslagren tömdes redan 2001. Ett svar är att en känsla av osäkerhet breder ut sig. Folket ser hur alltfler av samhällets viktigaste institutioner och funktioner faller isär. Sjukvården är i kris, skolorna i kaos, bostadsbrist, polisen kan inte längre fullgöra sitt uppdrag utan att bli attackerad, ohanterlig brottslighet med skjutningar, maffialiknande strukturer, mord, våldtäkter och rån, no-go-zones, massinvandring bortom kontroll, kommuner i fritt fall... Bloggaren hörde ett uttalande om att Sveriges våldsbrottslighet nu är i nivå med Siciliens.

Det handlar om en urholkad trygghet. Människor i Sverige av idag känner sig otrygga när de ser och upplever allt detta och att samhällets resurser inte förmår göra något åt det trots världens högsta skatter. Så vi låser in oss och börjar samla förnödenheter likt ekorrar. Stefan Löfven har t o m ställt sig positiv till militär inblandning i de no-go-zones som inte ens han kan förneka existensen av. Så här sade han i partiledardebatten den 17 januari:

"Men det är också uppenbart att det finns samhällsproblem. Förra året skedde 300 skjutningar, 40 människor dödades. Det nya året har inletts med nya skjutningar. Vi ser kriminella med total avsaknad av respekt för mänskligt liv, det är en fruktansvärd utveckling som jag är fast besluten att vända."

Vi vill ha svar. Hur ska Löfven göra för att stoppa våldet? Jag vet redan svaret. Han kan inte. Han kommer inte att kunna göra något. Och det vet de flesta idag. Istället börjar det med prepping och slutar i en mardröm. Svenskarna har varit godtrogna och naiva som trott på politiker och myndigheter. Regering och Riksdag har bundit ris över sin egna ryggar. Och så också över våra.