Postmodernismens död
Men O'Malley hoppade ändå i fel tunna när hans tunga slant eftersom diskussionen hade rubriceringen All Blacks Matter och syftade till att belysa polisens våld mot svarta, skyldiga eller oskyldiga till brott. Underförstått behandlas inte vita brottslingar lika illa, riskerar inte att bli skjutna på eller t o m dödas. O'Malley avtvingades en ursäkt senare samma dag för att han hade inkluderat vita i sitt tal om liv värda att respektera.
Diskussioner som denna finns även i Sverige, tokstollarnas Mekka. För ett år sedan blev SSU kritiserat när man annonserade om en diskussionskväll om islamofobi bland icke-vita och då enbart öppet för rasisfierade. Här spinner hjärnan ett varv extra. För vad gör man annat än sysslar med separatistisk separatism? För att vara rasifierad räcker det med att TRO att omvärlden betraktar dig som svart, gul och blå även om den inte gör det. Det blir då en slags trygghet i att definiera sig tillsammans med andra som definierar sig. "Här förstår de vad jag menar, vita gör sig inte besvär". När man kan ana en rasism mellan en icke-vit mot en annan icke-vit då skapas en alldeles speciell plats för detta ändamål. Islamofobi kan faktiskt smitta även icke-vita. Men huvudansvaret verkar ändå alltid ligga hos oss vita.
Men att vara icke-vit behöver alltså inte vara knutet till rasifiering. Här kan alla se att personen har en annan hudfärg än den ack så förtappade vita, vi som kränker andra bara genom vår vithet. Att vara rasifierad är ett tillstånd, inte en faktisk realitet. Genom att poängtera sin egen rastillhörighet som en viktig faktor i samhällslivet har man också gjort det synligt för alla andra som annars inte skulle bry sig. Det är att skapa rasism, inte att utplåna den. Nästa steg i resonemanget skulle kunna vara att man önskar rasism eftersom det skuffar fram dig som talesman (förlåt, talesperson) i politiken.
Den postmodernistiska pendeln har därmed slagit tillbaka. Om inga sanningar finns kan det ju inte existera några skillnader på det som är rätt och det som är fel. I en jämlikhetsdiktatur som den svenska betyder ändå skillnader mest. Det har aldrig varit så viktigt och speciellt att vara kvinna respektive man samtidigt som 'hen' nu har etablerat sig som normalspråk. Titta bara på kläderna och rekvisita som väskor och mobilskal hos barn och unga tjejer. Flickkön = rosa. När definiering och gemenskap betyder mest.
Ju mer jämlikhet genom en massiv arsenal av politiska styrmedel, ju viktigare har det blivit att definiera sig. Ju fler alternativ till sanning och kultur, ju större sug efter det absoluta och definitiva. Det har knappast aldrig funnits ett större behov av absoluta sanningar än just nu.
Men senast igår hörde bloggaren ett postmodernt samtal om att det inte finns definitiva sanningar samtidigt som man presenterade detta nya som sanning. Det slog mig då hur okunniga dessa mediastofiler är. Att inte kunna anamma sanningar i form av kunskap är en brist, inte ett tecken på upplysthet. PK-media med DN i första rummet, befolkas av en mängd "pin heads" som skriver undermålig journalistik och förolämpar sina läsare
Rasifieringsbegreppet, vithets- och heteronormen, genusvariationen m m vansinnigheter är postmodernismens kritiska massa. Om allt kokar ner till en liten punkt i ett evigt universum uppstår till slut ett svart hål som ropar på påfyllning. En återgång till behoven av en större verklighet och verkliga sanningar. Och det är postmodernisterna, antirasisterna och tokfeministerna som har bonat banan dithän.
Kommentarer