Konst är det man inte kan

Svensk konst. Är det något speciellt med svensk konst? Naturligtvis är det svenska konstarvet lika mycket värt som det franska eller det holländska. Klassisk svensk konst beskriver vår kultur på ett genomgripande sätt och en bild säger som bekant mer än tusen ord. Varifrån skulle vi hitta lämpliga beskrivningar på vår natur och det där subtila svenska ljuset om det inte vore ifrån John Bauer och Anders Zorn? Eller det dramatiska i det svenska landskapet som hos Carl Fredrik Hill. Hur skulle man bäst beskriva gammal svensk allmogekultur om det inte vore för Carl Larsson? Och det är bara målningar. Skulptur och smide, textilier, trä, lera, glas, foto, animationer: konst går att skapa på en förfärlig massa sätt. Och görs också.

Konst kan uppröra. Vare sig det handlar om Milles Poseidon, Zornkullor, Rubens nakna och feta kvinnor, Klees kvittermaskin eller Muhammedkarikatyrer och rondellhundar så väcker det känslor. Kvalitet är ett töjbart begrepp där man kanske anser att Milles statyer är bättre än Lars Vilks installationer, men konst vore inte konst om det inte fanns tvivel om vad konstnären egentligen menar.

I kategorin upprörande konst hittar vi inte oväntat de politiskt färgade verken dit rondellhunden ingår. I hur hög grad visste Lars Vilks om hur utmanande denna bild egentligen var? Själv har han sagt att han ville testa gränserna för konsten, d v s hur långt man kan gå innan man slår i taket. Om han hade vetat skulle han ändå ha ritat den där fula hunden?

Ett tidstypiskt politiskt konstverk är installationen Snövit och sanningens vansinne av Dror och Gunilla (Sköld) Feiler som visades på Historiska Muséet 2004. I en pool med blodrött vatten seglar en vit farkost med ett foto av självmordsbombaren Hanadi Jaradat. Installationen skulle ha upprört tillfälligt men sedan glömts bort om det inte varit för den dåvarande israeliska ambassadören Zvi Mazel hade vandaliserat konstverket i ursinne över dess innehåll. Jaradit hade nämligen tagit med sig 21 människor i döden på en restaurant i Haifa, Västbanken och Mazel menade att "de som tror sig ha 100 procent av sanningen kommer att flyta i blod". Dror Feiler brukar utmärka sig vid de återkommande "räddningsaktionerna" som Ship to Gaza seglar ut på en gång om året.

Installationen av Jaradat som Snövit på blodets hav, är att betrakta som ett tydligt politiskt ställningstagande för terrorism och mot demokratin Israel. Eftersom anhanget i vänstern ofta utmärker sig som rena antisemiterna är protesten i Sverige fullständigt meningslös. Kultur- och massmediavärlden är kraftigt kantrade styrbord. Men att hata Israel och hylla terrorism är inte längre lika självklart nu när vi själva har erfarenhet av den.

Istället ägnar sig samma kålsupargäng i ämnet flyktingar. Eller "flyktingar". Med samma frenesi och enögdhet ägnar sig vänstern åt snyftmanifestationer, plakatpolitik och kamp för att det ena gänget efter det andra "ska få stanna i Sverige". Den pågående sittdemonstrationen (strejken?) för afghanska asylanter på Medborgarplatsen i Stockholm är den perfekta symbolen för att vänstern ska gå förtjust i spinn. Man tänker sig att Migrationsverket ska sluta utvisa dessa afghaner eftersom läget har försämrats. Nya rapporter som idag kablas ut är att de återvändande männen får ett omilt bemötande i Kabul i form av förhör hos polisen.

Media tänker blåsa upp denna lilla ballong till enorma proportioner och veliga som politikerna är kommer de säkerligen ändra sig om utvisningarna. Men att bevilja amnesti för alla de afghanska män som har tagit sig till Sverige är att betrakta som självmord för vårt rättssystem. Om dessa män har fått avslag från tre instanser (Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen) finns inget annat alternativ än att lämna landet. Den svenska polisen borde rimlighetsvis ingripa mot de demonstranter utan uppehållstillstånd, men gör det inte vilket borde vara rena tjänstefelet.

I ljuset av allt detta får vi se det senaste debaclet i konstvärlden som ganska rimligt. Från Göteborg kommer den till Sergels Torg: den famösa nya versionen av den svenska flaggan:


Hantverkaren Mattias Norström säger sig ha gjort ett politiskt konstverk. På vilket sätt den krokiga flaggstången är politisk får vi dock inte veta. Men bloggaren kan gissa med tanke på de stämningar som styrt det här landet de senaste decenniet. Det är inte speciellt upprörande att skända den svenska flaggan och kalla mästerverket för "Du gamla, du fria". Mattias Norström kan lita på att mötas av applåder och jubelrop från likasinnade godhetsapostlar (han kallar t o m sig själv för god!). Flaggan beskrivs i P1 som "anti-nationalistisk" och vi kan höra vad som sedan kan komma. Flaggan är en protest mot populism och främlingsfientliga strömningar i Sverige och att alla som vill ska få komma till Sverige. Ungefär så. Mattias Norström sällar sig till Dror och Gunilla Feiler genom att slå in redan öppna dörrar och som hos de flesta av oss knappt utlöser en gäspning. Varför inte slå ihop konstverken och låt den svenska flaggan ligga och flyta i blodrött vatten? Bara ett förslag.

"Konst är det vi inte kan, för kunde vi det så vore det ingen konst".

Kommentarer

Anonym sa…
Svensken ska inte känna stolthet utan kröka rygg det är väl vad flaggstången vill visa.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

A-barn, B-barn och C-barn

Kvinnor älskar mördare