Mitt mångkulturella paradis


Bloggaren bor i ett integrerat område. Det är integrerat på det artificiella sättet där olika boformer finns representerade; en hög med gamla villor utspridda, modulhem, bostadsrätter och så hyresrätter förstås. Själv är jag numera lycklig hyresgäst och behöver inte bry mig om krångliga lägenhetsförsäljningar eller köp. Det spelar ju ingen roll numer. Att blanda ihop boendeformer är ett garanterat sätt att skapa jämlikhet på det mystiska svenska sättet där alla ska dela på bördorna och ingen ska känna sig fri från eländet som idag finns i de flesta områden. Ingen ska kunna få det bättre och ingen ska kunna få det sämre. Fast sämre går det förstås alltid att få.

När jag bodde i bostadsrätt och hade skuldsatt mig för resten av livet köpte kommunen upp de tre närmaste lägenheterna till förmån för problemfamiljer. Dessa förstörde mitt boende långsamt men säkert. När kackerlackorna så småningom också gjort sig hemmastadda flyttade jag och lämnade en lägenhet som hade haft hög mysfaktor.

Sedan följde en tid av flyttande ut och in till staden och när jag äntligen fick en hyresrätt någorlunda centralt beslutade jag mig för att aldrig flytta mer, oavsett vad som hände.

Stadsdelen hör till de mest välrennommerade även om denna del av den är nyproduktion och således en experimentverkstad för diverse klåfingriga byråkrater. Integrerade boendeformer är bara en. Hyresvärden har "vikt" hundra lägenheter åt "flyktingar" och i min trappuppgång har man uppenbarligen följt sitt löfte.

När jag flyttade in fanns en lägenhet av nio med en invandrare. Idag är de fyra. Men eftersom dessa inhyser fler personer så är invandrarna dubbelt så många som svenskarna. Så numera är bloggaren mångkulturell i ett invandrartätt område i en mångkulturell trappuppgång. Så jag känner mig progressiv och rik på det där mystiska svenska sättet att resonera.

En säker indikator på hur ett område mår är förekomsten av trasiga cyklar. Här finns tjogtals av gamla, rostiga cyklar, omkullvräkta till höger och vänster och ägda av ingen förutom att de är fastlåsta vid cykelstället och omöjliga att transportera bort.

Här är lugnt och behagligt halva dagen men det är desto livligare på kvällen. Det festas förstås alltid, barn springer ute fram till småtimmarna och trafiken är kraftig av typen rundåkning och accelererande BMW:s, Audis och MC. Men på natten står också bilar helt still med motorerna på och väntar på okända besökare. Av en taxichaufför fick jag veta att området är känt för knarkhandel.

Polisen är ganska ofta här, ibland med tjutande sirener och gubbar i buskarna. Min granne på bottenvåningen tycks sälja/köpa adresser och jag har hört hur han har blivit pressad på pengar av landsmän. Namn och adress tycks vara rena hårdvalutan här. Ratsit? Eller är man ute efter att skriva sig på lämpliga lägenheter, vilket tydligen är ett växande problem?

En natt vid 4-tiden var jag av en tillfällighet uppe och skuttade. Det kändes långt ifrån behagligt när jag hörde hur någon försiktigt tryckte ner handvredet på ytterdörren och drog till. Det knäppte till i låset men det var låst, som alltid.

Låst har däremot inte porten till trapphuset varit. Stenar, grenar och papper som trycker in låskolven och så förstörd igenstängningsmekanism förekommer allt som oftast. Hissen har varit trasig och man får ständigt se upp för den tröskel som har bildats i skarven mellan våningsplan och hisschakt. Annars står man på näsan. Mekaniker har varit här ett antal gånger och stått och krafsat sig i huvudet utan att felet har kunnat avhjälpas.

På morgonen åker folk, varav de allra flesta "vita medelålders", iväg till jobbet. Mitt på dagen dyker det mindre vita upp för ännu en dag märkvärdigt lik den förra. Kvinnor i sjal och täckande klädsel med en ständigt ökande barnaskara, män som beundrar varandras bilar och ensamkommande i gäng, så här års kanske på väg till badhuset i närheten; alla bor och andas de här. Jag kunde lika gärna bo i en förort till London fast jag bor i Sveriges fjärde största stad.

Men, men, jag trivs i min lägenhet och planerar inte att flytta igen. Jag bor högst upp i en gavellägenhet och störs mycket lite. Så vad tjänar det till att gnälla? I dagens Sverige måste man skatta sig lycklig som har en bostad. Med tanke på min flyttkarusell för inte alltför längesedan så är jag också lycklig. Men i varje bägare finns det smolk och som sagt, de flesta bostadsområden är idag berikade med blandade boenden. Det spelar egentligen ingen roll var man bor. Huvudsaken är ändå att man bor och ska inte klaga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK