Kärlek som passiviserar


Bloggaren har många gånger skrivit att kärlek inte har sin motpol i hat utan i likgiltighet. Från likgiltigheten kan ingenting uppstå. Är vi likgiltiga har vi inte tillgång till känslor överhuvud taget.

Terrordåden i Stockholm och München utmynnade i kärleksmanifestationer; hatet skulle bemötas med kärlek, blommor i gevärsmynningar och konserter till kärlekens lov. Allt för att undvika den berättigande ilskan. I hela Europa, speciellt i Sverige, tror man på icke-våld och att vi automatiskt ska stryka ett brett rött streck över våldet vi drabbas av. Våldet är emellertid ständigt närvarande. Så gott som dagligen skriker nyhetsportalerna om nya skjutningar, nya våldtäkter och nya bränder.

Kärlek i dagens tappning är lika passiviserande som feg. Efter terrordådet på Drottninggatan sjöngs senare lovsånger till kärleken och "allas lika värde". Egentligen är det kväljande. Vilka är vi om inte föraktade "smutsiga hundar" och "otrogna" för islamisterna? Vi är egentligen sittande fåglar som bara väntar på nådaskottet. Ingen kärlek i världen kan få islamister att förändra sin världsuppfattning.

Allt viktigare i dagens Sverige blir vår tillit till våra medmänniskor. Att känna kärlek och t o m medlidande med dem som har sitt hat och oförsoning att bemöta oss med är inte möjlig. Att fortfarande känner tillit till de som kan tänkas skada oss är osunt och leder oss så småningom till undergång. De tusentals islamister som nyligen rapporterats finns i Sverige förtjänar varken tillit eller kärlek. De vill förinta oss och det finns ingen kärlek i världen som kan omvända dem. Att de flesta inte sägas vara benägna att ta till våld här eller någon annanstans är ingen tröst. De lever här och de lever av oss. Vi kan inte ha tillit till sådana människor.

Det har sagts att de nordiska länderna, med Sverige i topp, har en stor tillit till våra politiker och myndigheter för att de "vet vårt bästa". De förändringar som vårt samhälle genomgått sedan 1980-talet tycks inte ha rubbat tilliten något. Problemet uppstår dock när människor från lågtillitsländer flyttar till högtillitsländer. Ett resultat från 2011 tyder på att tilliten är rubbad nedåt skalan.

Tillit ligger nära godtrogenhet. Godtrogenhet anses av vissa vara ett bevis på dumhet. Bloggaren brukar tänka på det när jag cyklar runt gathörn utan fri sikt. Allt som oftast möts jag av en cyklist som har kört över på vänster sida för att slippa ta den korrekta vägen runt. De får alla något paniskt i ögonen när de inser att vi kommer att krocka om ingen undanmanöver görs. De litar på att jag ska göra något. Vilket jag gör. Jag litar inte på att någon på cykel ska göra rätt i sådana här situationer.

Att lita på någon eller något är att tro på att de vill vårt bästa. Institutioner och myndigheter inräknade. Vi svenskar är extrema även i detta hänseende. Ingen eller något vill oss illa. Men har svenskarna helt fel i sin tillit? Jo i dagens situation har vi det. Att det bor tusentals människor i detta land som inte har något emot att spränga oss i bitar tyder på att svenskarnas tillit hör dumheten till. Eller skygglapparnas. Vår bild av Sverige stämmer inte längre. Och myndighetssverige tycks inte bry sig. Själva låtsas vi inte om att tilliten börjar vackla och att våldet kan drabba oss alla utifrån dagens förutsättningar.

Att känna kärlek är underbart i sitt rätta sammanhang. Att känna kärlek som en manifestation mot islamismen är bara att stoppa huvudet i sanden. Ingen kan känna kärlek inför våldet och terrorn. Som motdemonstration är kärleken kväljande. Till vad riktar vi vår kärlek? Till vad öppnar vi våra hjärtan? Vi öppnar bara upp till passivitet och underordning. Kärlek är inte underordning. Kärlek kan inte existera i en fientlig omvärld. Kärlek finns inte per automatik. När Beatles sjöng "All you need is love" kunde de inte i sin vildaste fantasier förstå världen 50 år senare.

Kärleksmanifestationerna av idag är att inte ta det stora hotet på allvar. Tror man så innerligt på människans inneboende godhet, så borde man tänka om. Våldet vi möter varje dag i våra nyheter handlar inte om att David ska besegra Goliat utan tvärtom. Goliat måste förbli stark i en sub-omgivning som omfamnar hat och våld oavsett vad vi kallar det för.

Kommentarer

Anonym sa…
Ja, blev det många kärleksmanifestationer från muslimernas sida efter attacken vid mosken i Finsbury Park? Inte? How come.....
Osagt sa…
Nej, musslorna håller alltid munnarna stängda.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK