Nämndemän tar lagen i egna händer

(Jag återgår till mitt gamla bloggutseende eftersom det har varit svårt för vissa att läsa den nya.)

Bloggaren har återkommande kritiserat domstolsväsendet för systemet med politiskt tillsatta jurymedlemmar, s k nämndemän. Systemet har ofta inneburit vrickade domslut med amatörmässiga förklaringar och stötande tolkningar av lagen, särskilt när det är fråga om invandrare som begått brott. Att hellre fria än fälla har inneburit att brottslingar har kommit undan trots uppenbara bevis. När det handlar om invandrare och brott läggs straffet i den nedre delen av straffskalan och utvisningar praktiseras inte i den mängd som det borde.

När det gäller asylfrågor så finns det inte mindre än tre domstolsinstanser som ska avgöra om asylanten ska få uppehållstillstånd eller inte. Ett avslag kan omprövas av Migrationsverket igen, sedan i migrationsdomstolen och ett avslag även i Migrationsöverdomstolen. Efter detta letar advokaterna efter "ytterligare omständigheter" för att sedan starta upp processen igen och igen och igen....

Det säger sig självt att detta tar TID och under tiden rotar sig den asylsökande mer och mer tills slutligen han/hon får uppehållstillstånd bara p g a detta.

I alla domstolar sitter förutom en lagman, flera nämndemän som tillsätts av i första hand kommunfullmäktige. Dessa dömer inte alltför sällan enligt sina partiers agenda.

Oisin Cantwell på AB har inte direkt gjort sig känd som kritiker av svensk invandringspolitik, skriver om ett aktuellt migrationsbeslut där tre nämndemän har kört över lagmannen och i strid mot alla tänkbara lagar, har beviljat ett äldre par från Grekland permanent upphållstillstånd. De tre nämndemännen kommer från miljöpartiet, sossarna och kristdemokraterna. Att bryta domareden borde vara ett brott i sig och de tre nämndemännen borde själva dömas för detta.

Nämndemännen har tagit som intäkt för sitt beslut att de gamla paret ska få uppehållstillstånd enligt formeln "särskilt ömmande omständigheter" och är det yttersta verktyget i den humanitära stormaktens låda. Finns det inget annat skyddsskäl kan domstolen alltid använda sig av det humanitära verktyget. För det mesta handlar detta om barn eller "barn". Men det grekiska paret är varken barn eller har skyddsbehov enligt utlänningslagen.

Nämndemännen har gjort en ömkningsvärd bedömning att det grekiska paret skulle utsättas för "en psykosocial påfrestning att utvisas till Grekland" och då riskera att skapa en livshotande situation. Inget av detta uppfylls enligt europakonventionen och paret är inte så sjuka att det skulle komma ifråga.

I sitt domskäl har de tre nämndemännen angett:

"Att i förevarande situation följa lagtexten och enbart bevilja XX och YY ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bedöms som icke humanitärt. Som en fingervisning till lagstiftaren om att det i denna typ av fall snarare bör beviljas permanenta uppehållstillstånd finner migrationsdomstolen att XX och YY, oaktat lagtextens ordalydelse, ska beviljas varsitt permanent uppehållstillstånd".

Lagmannen är inte imponerad, skriver Cantwell, men kan inte annat än hjälplöst konstatera att tillämpningen av lagen inte gäller i detta fall. Nämndemännen har struntat i lagar och lagtexter och har dömt efter sina känslor.

När känslor nu letar sig in i domslut, är vårt rättssystem opålitligt, godtyckligt, nyckfullt och beroende av domstolens sammansättning av politiker. Politiseringen av Sverige har nog aldrig varit större än nu och känslosamma politiker är samhällsfarliga. Känslor gäller i privatlivet men i våra lagstiftande och dömande församlingar måste kalla fakta gälla. Det är förfärligt att det ens måste påpekas. Hur och när förvandlades systemet till denna sandlåda där politiker slår varandra i huvudet med lekspadar?

Patrik Engellau på Det Goda Samhället brukar kalla det för "politikerväldet med det vidhängande välfärdsindustriella komplexet". Detta komplex lever, frodas och andas sina hjälpsökande fårskock som gärna installerar sig i fållan och blir kvar där. Det bygger på och flera hundra tusen har sin utkomst på medborgarnas svaghet och beroende av det välfärdsindustriella komplexet. Beroendet existerar på båda sidor och även cirkulärt i och med att flera hundra tusen arbetstagare också är beroende av sina hjälpsökande för att ha arbete. Denna cirkulära effekt är, som bloggaren ser det, omöjlig att bryta på ett smärtfritt sätt utan det kommer att ske genom en total kollaps. När inte längre den ena halvan av befolkningen hjälper den andra utan brädan tippar över, kan vi säga adjö till komplexet. Och migrationen är den väg via detta kan ske. Kanske är det detta som är meningen? Det är i slutändan en omöjlig ekvation och medborgarna får till slut nog av skyhöga skatter för allt mindre tillbaka. Kakan blir mindre när fler ska dela på den och pengar inte längre täcker upp. Den dagen kommer nog snabbare än vi tror. Nämndemännens gråtmilda stämmor kommer inte längre att ljuda över världen.