Den förvirrande mångkulturen

År 1975 var ett fantastiskt år. Äntligen sparka av sig barnskorna och dra på sig platådojorna, upp på dansgolvet, flumma runt och snacka nätterna igenom. Det var V-jeans och glansiga svankragar, sammetskavaj och batiktröjor. Och studierna gick så där.

Politik var det minsta man tänkte på, det borde man ha gjort. 1975 var också året då riksdagen, under Olofs Palmes ledning, beslutade om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Det är det största svek riksdagen har gjort; man offrade ett homogent och fungerande Sverige för ett splittrat och förött land.

Idag lever vi i ett land som slits sönder av samma mångkultur som man en gång i tiden talade om med lyriska ögon. Det finns områden som polisen totalt har tappat greppet om, informellt kallat no-go-zones, i november var de 15, idag är de 23. Rikspolischefen Dan Eliasson har försökt lägga locket på och inte velat publicera, men listan har ändå sipprat ut. Varför vill inte Eliasson informera allmänheten om en situation som har gått överstyr?

Man måste komma ihåg att denne Eliasson är en politruk, en sosse av äkta modell, en sådan som absolut inte vill avslöja något ofördelaktigt om Sverige. Han har blivit tillsatt av politiker som lever i en dröm om guld och gröna skogar även om de vet att den tiden sedan länge är förbi. Och det gör dem så skraja att de inte längre vet var de ska ta vägen. Det går ju "bra för Sverige". Dimridåerna är kompakta.

Hur ska de förhindra en fortsatt utveckling mot totalt kaos när de inte ens erkänner dess existens? Svaret är att det finns ingen plan, det finns inga idéer eller minsta ansats till att bromsa utvecklingen. Identitetspolitiken är det verktyg man idag förfogar över som samtidig analys och medvetenhet om kränkta och svaga grupper precis som om det knappt finns något man kan kalla "vanligt folk".

Rasifiering, vithet och medelålders vita män är det som skapar den s k strukturella rasismen och kampen mot denna har för länge sedan kört över den gamla klassretoriken. Hädangångna(?) Erik Ullenhag ville stryka ordet 'ras' från Svenska Akademins ordlista men lyckades inte eftersom de "rasifierade" såg detta som ett hot mot den egna offerkoftan. Vad skulle man hävda var deras problem med rasism om inga raser finns? Logiken snubblar rejält.

Om nu mångkulturen är den ultimata samhällsordningen varför innebär den en sådan katastrof? Om det nu är så viktigt att alla får behålla sin egen kultur i Sverige, hur ska man då bekämpa den rusande utvecklingen mot mer och mer enklavisering och utanförskap? Dessa områden borde ju vara politikernas våta dröm! Att alla får leva efter sitt eget recept skapar istället bara grava samhällsskador av en typ man varken kan hålla tyst om eller bekämpa. Då är det lättare att stoppa huvudet i sanden och tro att allmänheten inte får reda på hur illa det är ställt.

Utvecklingen mot parallellsamhällen förklaras oftast med "social utsatthet" och att ungdomar (killar och unga män) är "frustrerade" och att samhället "har svikit dem". Hur kan det ha gjort det? Politiker av samtliga kulörer (utom SD) har värkt fram det mångkulturella projektet, utan att tänka på att en sådan modell skapar just segregering, utanförskap och parallella samhällen. Omröstningen i riksdagen 1975 avslöjar hur idiotiska våra politiker är och har varit.

Identitetspolitiken har bara ytterligare förstärkt denna schizofrena ordning. Feminismen likaså. Men alla vi andra som inte ställer upp på alla krystade förklaringar och omskrivningar lider bara i tysthet. Yttrar vi ett ljud så kommer rasistsläggan fram. Eller något annat lika hårt.

Den yttersta konsekvensen av ett mångkulturellt kaos, offertänkande och jämförelse med ytterlighetsperspektiv, blir faktiskt rasism och intolerans. Man får så småningom det man ropat efter hela tiden. De vanliga människorna kommer inte länge att tiga still och det vet makteliten. Politruken Dan Eliasson är nog det klarast lysande exemplet på inkompetens och idioti och är ett tacksamt mål att kasta missnöjet på.