Fattigdom är ingen sjukdom




Ibland när man läser om tiggande romer och de som antas vara utsatta i förorterna (utanförskapsområden), så ligger fokus på att det är ett ödets nyck, ett av naturens givet fenomen eller bara otur att människor hamnar i dessa beklagliga situationer. Att utkräva eget personligt ansvar från individer i dessa grupper är oetiskt. Som när jag läser denna krönika i GP signerad Jenny Sonesson.

"Det armod jag sett i romska byar på den rumänska landsbygden skakade mig. Jag glömmer aldrig vänliga Nicolettas välstädade ruckel med trampat jordgolv som hon delade med sina fyra småbarn. Deras magra måltider bestod nästan uteslutande av majsgröt. Järnkaminen, den enda värmekällan, eldades med pinnar. Samtidigt inne i Bukarest uppförs världens största ortodoxa katedral med gyllene kupoler. Byggkostnaden uppskattas till hundratals miljoner euro."

Hon skriver att det inte fattas pengar till såväl romer som andra fattiga, utan att det hela beror på en politisk ovilja (att dela med sig?) hos i det här fallet, Rumänien. Att det byggs kyrkor i huvudstaden har faktiskt inte ett dugg med öronmärkta pengar till romer att göra.

Mellan 2007 och 2013 avsatte EU 184 miljarder till Rumäniens utveckling, varav 32 miljarder skulle gå till de fattigaste, däribland romer. Utbildning, sociala reformer och hjälp till utveckling från misär till förhoppningsvis egen försörjning, är bidragens önskade effekt. Men var tar då pengarna vägen för uppenbarligen händer ingenting annat än att fattigdomen består och att romer reser till Sverige för att tigga istället?

Pengarna fastnar i ett snårigt system där de helt enkelt inte tas ut. Rumänien är sämst på att plocka ut dessa öronmärkta pengar p g a att ingen vilja finns, som DN skriver. Men systemet bygger på retroaktiv betalning och eftersom romska organisationer som ska hålla i dessa både är inkompetenta och korrupta händer ingenting. Det fastnar i ett moment 22.

Men är det inte så att romer helt frivilligt och medvetet håller sina barn utanför skola och utbildning? Är det inte så att romer helst inte vill ha något med det samhälle de lever i att göra?

Karl-Olov Arntsberg är professor i etnologi och gjorde sig till persona non grata när han skrev boken Svenskar och Zigenare 1998. Denna var ett resultat av ett fältarbete om romer som Arntsberg fick i uppdrag att genomföra. Han är den svensk som antagligen vet mer om romer än någon annan i detta avlånga land.

Han beskriver den romska kulturen som urstark och oerhörd svår att ha att göra med. Det svenska samhället har prioriterat romer i högre utsträckning än någon annan grupp. Men hos romer finns bara samhället i form av den egna familjen och den egna gruppen. Annan solidaritet tycks inte finnas. Så varför ödsla tid på att göra något för det samhälle i vilket man lever och bor i? Det tycks som om romer snarare avlägsnar sig mer från den svenska kulturen ju mer vi satsar på dem.

K O har tillsammans med Gunnar Sandelin bloggen Invandring och mörkläggning. I det för vissa provocerande inlägget, Konsten att råna gamla, berättar K O om en annan lukrativ inkomstkälla som romer begagnar sig av: Åldringsrån.

Här spar romerna inte på krutet utan reser land och rike runt på renodlade stöldturnéer. Iklädda peruker och dingel dangel ringer man på hos icke ont anande gamla, tricksar sig in och försvinner snart med det mesta av värde, i första hand smycken som går bra att panta och sälja.

Uppfinningsrikedom är inte vad som fattas hos romerna. Det handlar istället om vilja, eller snarare ovilja att tillhöra något annat kollektiv än det egna. Att trolla bort pengar i Rumänien går lika bra som att hitta inkomstkällor i Sverige. Och det inte sagt med någon ironi, snarare med en suck.

K O brukar skriva att han inte ogillar romerna utan snarare beundrar deras oerhörda sammanhållning och förmåga till överlevnad genom århundraden. Jag vet inte om jag håller med. Det finns något djupt osympatiskt med de romer jag ser på stan varje dag. Idag var det t ex storbråk mellan några fraktioner; man skrek och väsnades mellan sina respektive tiggarplatser, några var försedda med starköl och var tydligt berusade.

Fattigdom är inget man väljer. Däremot kan man för det mesta välja hur man vill framleva sitt liv. Sjukdomar kan sätta stopp för de egna intentionerna, förhållanden i skola och på arbeten kan påverka negativt, plus då ett oändligt antal felslut i livet. Det oförutsagda är den enda kompanjon vi kan vara säkra på att ha i livets hjul. Fast de flesta av oss i den utvecklade världen har ändå en slags plan över våra val.

Som EU gör; att på vinst och förlust skicka iväg bidrag för 184 miljarder till ett land där inga planer har någon högre prioritet, är kanske att kasta pengarna i sjön. För vem ska ta tag i behov som ingen vill erkänna att de finns? Vem ska ta ansvar om ingen har någon lust att ta något ansvar? Vem ska gå in och förändra kulturer utan dess vilja? 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK