Enfald i mångfalden
Bloggaren har inte tillräcklig koll på franska presidentvalet för att göra någon analys, men det hela tycks ospännande eftersom jag inte kan tillräckligt med franska för att få en fördjupad kunskap "ur hästens egen mun". Här i Sverige går det inte längre att få en nyanserad bild eftersom all nyhetsrapportering är filtrerad och formulerad utifrån de vänsterpreferenser som dominerar media idag. Så jag reagerar som en barnunge: Det vore kul om Marine le Pen vann bara för att se vad som skulle hända och hur chockat Sverige skulle bli. Men Macron är den bästa kandidaten, det går inte att komma ifrån. Och det alldeles oavsett vad ankorna i Sverige tycker.
I dessa mångfaldstider är det lätt att både skratta och gråta över den svenska enfalden i framförallt frågor som handlar om religion, etnicitet och kön. Den politiska scenen tycks dominera utifrån dessa områden. Det har blivit så illa att det knappast går att säga att inget av detta spelar någon roll.
Vad spelar det för roll vad du tror på? Du är illa tvungen att följa de lagar som finns i alla fall. Vad spelar det för roll var du kommer ifrån eller vad du har för kultur och hudfärg? Huvudsaken handlar om hur du sköter dig och kan integrera dig i det svenska samhället och i Sverige som land. Samma saker när det gäller ditt kön. Det ska varken vara ett hinder eller en fördel.
Som nu i fallet Aye Alhassani. Den välsminkade, unga kvinnan sökte jobb i incheckningen på SAS. Hon intervjuades hos ett rekryteringsföretag efter två testomgångar som var nödvändiga innan själva intervjun. Aye är muslim och som sådan bär hon den traditionella slöjan, eller hijab som det heter på arabiska. Men det var först vid intervjun som hon fick informationen att flygbolaget inte accepterar några religiösa symboler, synliga tatueringar och piercing. Enligt en dom i Europadomstolen är det tillåtet för ett företag att förbjuda sådana symboler om det ska bli fråga om något jobb. Flera liknande fall har rapporterats ute i Europa och gått hela vägen upp till EU-domstolen som nu har yttrat sig.
Aye är nu kränkt och känner sig diskriminerad, what else is new? Det är naturligtvis fråga om rasism och intolerans att neka en slöjbärande kvinna jobb som uniformbärande personal när hon förklarar att hon inte har något alternativ till hijaben?
Rebecca Weidmo Uvell skriver bra om fallet Aye:
Det finns dessutom jobb där man klär sig i en slags uniform; t ex apoteks- och vårdpersonal i öppenvården, där åtminstone jag har sett tjejer som bär sjal utan problem. Att frågan om sjal får sådana proportioner beror i första hand på att gråterskorna i media gör inkännande intervjuer med kvinnor som så oförtjänt drabbas av den svenska, strukturella rasismen i öppen dager. Sådant brukar oftast betyda att den felande parten kryper till korset och så är alla nöjda och glada igen. Det viktiga tycks vara att slöjan normaliseras.
Den förhärskande ideologin om det viktiga i frågan om kultur, religion, hudfärg och kön har skapat den enfaldiga identitetspolitiken. Enligt denna ÄR du din hudfärg och har en identitet som svart, gul, röd eller blå snarare än Paul, Mohammed eller Ibrahim. Det viktiga i sammanhanget är din icke-vita identitet i ett samhälle som styrs av den s k vithetsnormen. När det handlar om Aye så ÄR hon sin identitet i form av kvinna i hijab och därmed förtryckt i ett samhälle präglat av rasism och intolerans mot det icke-normativa. Som om det inte räcker så kallar sig Mohammed & Co sig själva som rasifierade... Något jag som vit, svensk, medelålders aldrig skulle komma på i min vildaste fantasi. Att rasifiera sig själv har inneburit att rasbegreppet fått en oförtjänt renässans.
Tätt knuten till identitetspolitiken har normkritiken kopplat greppet. Att vara normkritisk är att vara vaken och intelligent som ser och kan avslöja strukturerna som följer med det normativa samhället. Vithetsnormen dominerar alla våra institutioner och alla arbetsplatser och medelålders, vita män är det förhatliga objekt mot vilket världen snurrar, och förtrycket de representerar drabbar och trasar sönder icke-vita, HBTQ-kollektivet, kvinnor, etniska grupper och muslimer.
Att vara normkritisk är att bejaka mångfalden i ovanstående grupperingar. Normkritik är ifrågasättande av det givna, gamla och trygga för att ge plats åt luft och ljus; d v s mångfalden. Numera innehåller platsannonser kriterier för vilka som kan söka: T ex:
"Vi önskar en homosexuell afrosvensk kvinna med erfarenheter av diskriminering, förtryck, utanförskap och rasism för jobbet som badvakt."
En f d medarbetare på UR (Utbildningsradion), Per-Axel Janzon, blev uppsagd då han kritiserade normkritiken. (Lyssna nederst). Han ifrågasatte om inte denna hade förvandlats till en ny norm när man nu gick in och krävde att samtliga anställda skulle omfamna mångfald och normkritik, naturligtvis i demokratins namn. Det var när ledningen kallade in samtliga medarbetare till en djupintervju om sexualitet och religion som Janzon ilsknade till och gick och frågade mannen som gjorde intervjuerna vad de egentligen handlade om. Naturligtvis handlade det om mångfald och hur väl verksamheten speglade denna. Levde man i tvåsamhet eller i ett HBTQ-kollektiv? Var man muslim eller något annat?
Janzon ville göra ett program som var kritiskt mot normkritiken som han uppfattade hade skapat en ny norm där sakfrågor hamnade i bakgrunden och mångfaldsperspektivet i förgrunden. Det utmynnade i att han fick sparken. Mångfalden kan bara premiera de som omfattas av den, kritiska röster tystas.
Svenska media av idag framstår som en anti-intellektuell Kiviks marknad där det enbart ges plats för de som avviker från den förhatliga normen. Och här har man målat in sig i ett hörn där det normkritiska förtrycker och diskriminerar dem som inte är normkritiska. Att lyssna på P1 ett par timmar varje dag räcker för att förstå att det förhåller sig så.
I dessa mångfaldstider är det lätt att både skratta och gråta över den svenska enfalden i framförallt frågor som handlar om religion, etnicitet och kön. Den politiska scenen tycks dominera utifrån dessa områden. Det har blivit så illa att det knappast går att säga att inget av detta spelar någon roll.
Vad spelar det för roll vad du tror på? Du är illa tvungen att följa de lagar som finns i alla fall. Vad spelar det för roll var du kommer ifrån eller vad du har för kultur och hudfärg? Huvudsaken handlar om hur du sköter dig och kan integrera dig i det svenska samhället och i Sverige som land. Samma saker när det gäller ditt kön. Det ska varken vara ett hinder eller en fördel.
Som nu i fallet Aye Alhassani. Den välsminkade, unga kvinnan sökte jobb i incheckningen på SAS. Hon intervjuades hos ett rekryteringsföretag efter två testomgångar som var nödvändiga innan själva intervjun. Aye är muslim och som sådan bär hon den traditionella slöjan, eller hijab som det heter på arabiska. Men det var först vid intervjun som hon fick informationen att flygbolaget inte accepterar några religiösa symboler, synliga tatueringar och piercing. Enligt en dom i Europadomstolen är det tillåtet för ett företag att förbjuda sådana symboler om det ska bli fråga om något jobb. Flera liknande fall har rapporterats ute i Europa och gått hela vägen upp till EU-domstolen som nu har yttrat sig.
Aye är nu kränkt och känner sig diskriminerad, what else is new? Det är naturligtvis fråga om rasism och intolerans att neka en slöjbärande kvinna jobb som uniformbärande personal när hon förklarar att hon inte har något alternativ till hijaben?
Rebecca Weidmo Uvell skriver bra om fallet Aye:
"Måste man täcka sitt hår på grund av religiös övertygelse finns det massa arbetsplatser där det är okej. Jag jobbade en sommar på Pååls bageri i Göteborg. Där måste alla täcka håret för att inte hår ska falla ner i bröden. Till och med på SAS går det utmärkt, jag kollade om policyn gällde alla tjänster. Men den gäller bara där man avkrävs uniform. Det går utmärkt att jobba med kundservice eller sälj till exempel och ha hijab. Även på SAS."
Det finns dessutom jobb där man klär sig i en slags uniform; t ex apoteks- och vårdpersonal i öppenvården, där åtminstone jag har sett tjejer som bär sjal utan problem. Att frågan om sjal får sådana proportioner beror i första hand på att gråterskorna i media gör inkännande intervjuer med kvinnor som så oförtjänt drabbas av den svenska, strukturella rasismen i öppen dager. Sådant brukar oftast betyda att den felande parten kryper till korset och så är alla nöjda och glada igen. Det viktiga tycks vara att slöjan normaliseras.
Den förhärskande ideologin om det viktiga i frågan om kultur, religion, hudfärg och kön har skapat den enfaldiga identitetspolitiken. Enligt denna ÄR du din hudfärg och har en identitet som svart, gul, röd eller blå snarare än Paul, Mohammed eller Ibrahim. Det viktiga i sammanhanget är din icke-vita identitet i ett samhälle som styrs av den s k vithetsnormen. När det handlar om Aye så ÄR hon sin identitet i form av kvinna i hijab och därmed förtryckt i ett samhälle präglat av rasism och intolerans mot det icke-normativa. Som om det inte räcker så kallar sig Mohammed & Co sig själva som rasifierade... Något jag som vit, svensk, medelålders aldrig skulle komma på i min vildaste fantasi. Att rasifiera sig själv har inneburit att rasbegreppet fått en oförtjänt renässans.
Tätt knuten till identitetspolitiken har normkritiken kopplat greppet. Att vara normkritisk är att vara vaken och intelligent som ser och kan avslöja strukturerna som följer med det normativa samhället. Vithetsnormen dominerar alla våra institutioner och alla arbetsplatser och medelålders, vita män är det förhatliga objekt mot vilket världen snurrar, och förtrycket de representerar drabbar och trasar sönder icke-vita, HBTQ-kollektivet, kvinnor, etniska grupper och muslimer.
Att vara normkritisk är att bejaka mångfalden i ovanstående grupperingar. Normkritik är ifrågasättande av det givna, gamla och trygga för att ge plats åt luft och ljus; d v s mångfalden. Numera innehåller platsannonser kriterier för vilka som kan söka: T ex:
"Vi önskar en homosexuell afrosvensk kvinna med erfarenheter av diskriminering, förtryck, utanförskap och rasism för jobbet som badvakt."
En f d medarbetare på UR (Utbildningsradion), Per-Axel Janzon, blev uppsagd då han kritiserade normkritiken. (Lyssna nederst). Han ifrågasatte om inte denna hade förvandlats till en ny norm när man nu gick in och krävde att samtliga anställda skulle omfamna mångfald och normkritik, naturligtvis i demokratins namn. Det var när ledningen kallade in samtliga medarbetare till en djupintervju om sexualitet och religion som Janzon ilsknade till och gick och frågade mannen som gjorde intervjuerna vad de egentligen handlade om. Naturligtvis handlade det om mångfald och hur väl verksamheten speglade denna. Levde man i tvåsamhet eller i ett HBTQ-kollektiv? Var man muslim eller något annat?
Janzon ville göra ett program som var kritiskt mot normkritiken som han uppfattade hade skapat en ny norm där sakfrågor hamnade i bakgrunden och mångfaldsperspektivet i förgrunden. Det utmynnade i att han fick sparken. Mångfalden kan bara premiera de som omfattas av den, kritiska röster tystas.
Svenska media av idag framstår som en anti-intellektuell Kiviks marknad där det enbart ges plats för de som avviker från den förhatliga normen. Och här har man målat in sig i ett hörn där det normkritiska förtrycker och diskriminerar dem som inte är normkritiska. Att lyssna på P1 ett par timmar varje dag räcker för att förstå att det förhåller sig så.
Kommentarer