Vi mot dom





Det är basal och elementär socialpsykologi: I krig, konflikter, katastrofer och terror av en art som vi senast såg i Stockholm; sluter sig människor samman mot dem, det yttre hotet. Det behöver inte handla om hat eller ens fientlighet, bara om vanlig mänsklig avsky inför den bestialiska ondska som ligger bakom. För det handlar om ondska. En kraft som vi sällan talar om på ett icke krystat sätt.

I ondskans natur finns en klar och kall önskan om att skada och kanske helst döda. Den ligger färdig i det öppna medvetandet och har passerat alla eventualiteter för att ta ett annat beslut.

I sin mer beskedliga form handlar den om att förstöra. När ungdomar i förorterna tuttar på bilar är det en form av ondska. Det är medveten destruktion och grundar sig i en skadeglad förväntan om hur ägaren till bilen ska se ut när han är på väg mot bilen för att ta sig till jobbet. Eller också vill man bara ha kul och imponera på kompisarna. Oavsett vilket: Man handlar i en akt av ondska.

När det s k samhället inte reagerar med fördömanden utan förringar och t o m försvarar vandalisering av privat egendom, sänder det signalen att detta är mer eller mindre okej. När det inte handlar om "utanförskap" och "frustration" så handlar det om "strukturell rasism". Och det är här diskussionerna alltid hamnar. Men man kan också tala om att det handlar om ett hat mot Sverige. Här landar aldrig debatterna. I övre bänkraderna sitter det alltid en hög med killar från förorterna som på rinkebysvenska klagar och gnäller, ofta på ett aggressivt sätt, över "sin situation".

Det är precis samma socialpsykologiska fenomen som det jag inledde med: Vi och dom. Vi som är utsatta och ni som är förövarna och orsaken till detta.

Efter terrordådet, som för övrigt banemannen heter Rahmat Akilov och nu har erkänt, kommer säkerligen gråterskorna att försöka hänga på honom någon av ovanstående epitet. Utsatt, frustrerad och hatisk till ett land som skickar ut honom. Det är han mot oss. Men han är inte starkare vi. Tillsammans, ett ord som har upprepats många gånger efter terrordådet, har stärkt svenskarnas känsla av tillhörighet och gemenskap med varandra. Detta är en visserligen en vanlig reaktion men hos oss har det fullständigt exploderat.

Men är det inte alltid så att människor ställer upp för varandra när nöden knackar på? Inte nödvändighetsvis. Tänk på alla som ligger och dör i sina lägenheter utan att någon har saknat dem. Flera månader kan gå, räkningar betalas in via autogiro och även om el och vatten stängs ner spelar det ju ingen roll för husägaren ifråga.

Den typen av deltagande och solidaritet vi såg i fredags kommer av att den personliga sfären blir irrelevant. Händelsen hade en sammanhållande effekt och inte bara hos stockholmarna. Jag tror aldrig jag sett så mycket blommor. Avstängningsstaket, en polisbil och hela trappan ner till Sergels Torg var fullproppad av blommor.

När man talar om väsentligheter som t ex meningen med livet(!) så brukar man definiera det som att det viktigaste är känslan av sammanhang. I arbetslivet är det det bästa att individen känner mening med sitt jobb därför att hon då ingår i ett sammanhang; det får ett värde. Att bara vara en liten länk utan att ha en översikt av hela processen skapar tristess, dåligt mående och t o m depression och ångest.

Sammanhållning, gemenskap, tillhörighet och att kämpa tillsammans lägger också grunden till kärleken till det egna landet. Alla länder som har haft kriget inpå knutarna känner i regel gemensam kärlek till nationen. Nationalism har mycket lite med fascism att göra, för det mesta är det bara en naturlig spelregel för ett normalt fungerande folk. Man kan verkligen ställa sig frågan varför kulturmarxisterna i Sverige är så livrädda för just nationalism.

Svaret är makt. Kulturmarxister vill ha makt och tolkningsföreträde. Med vilsna flockar som det svenska kan man kontrollera hur saker presenteras, hur det tas emot och hur det måste åtföljas. Det är kulturmarxisterna som är äkta fascister med sin åsiktskorridor och nertystande av avvikande åsikter, idéer och initiativ. Fungerar det inte förföljs de avvikande in i mörka hörn och oskadliggörs på det mest förödmjukande sättet man kan hitta. Simsalabim, borta!

Men mot ett sammanhållet folk med fasta konturer får de famla efter makten.... och förlora. Hoppas att terrordådet var det som öppnade ögonen för det svenska folket. Men att det skulle behöva ske på detta tragiska sätt är bedrövligt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK