Ensammast i världen

Sedan många år nu har mätningar gjorts över hur befolkningar lever i förhållande till omvärlden. Och ja, Sverige tar en "hedrande" förstaplats som det ensammaste folket i världen! Enligt en ny undersökning har ökningen bara fortsatt till att nu gälla 40 procent av svenskarna. I reda tal betyder det att 1,7 miljoner av 4,3 miljoner hushåll består av bara en person.

Alltmedan barnens ögon i juletid tindrar av hopp och förväntan, finns det många vuxnas som har förlorat sin lyster i allt för tidig ålder. Det beror inte på sjukdom, det beror inte på fattigdom. Det beror på ensamhet.

De dagliga snyftandet i media handlar inte om de ensammaste och övergivna, glömda av alla: utan om hur Hamid måste få stanna i Sverige eller hur Mehmed inte kan få ekonomiskt bistånd eftersom han har fått avslag. Media glömmer bort alla dem som förmodligen har det värst av alla. Det ger väl inga godhetspoäng. Det ger inga rubriker med helgonförklaringar. Samtidigt är det så att ett liv i rörelse, vare sig det sker i en usel farkost över Medelhavet, eller i en skumpig truck på rumänska landsbygden, är bättre än det liv som står stilla. Ensamhet gör en människa sjuk, både fysiskt och psykiskt. Behovet av livs levande människor är livsavgörande. Det är sådana vi är.

Bloggaren vet. Jag var i mina sena tonår och hade inte en enda kompis förutom i skolan. På fredag eftermiddag gjorde alla upp om vad man skulle göra i helgen. Ingen tänkte på att fråga mig. Samtidigt var jag också rädd för att fråga. Men när jag flyttade hemifrån var ensamheten ett minne blott. Det var en revolution i mitt liv. Räddningen från döden.

Varför talas det inte om ensamhet? Antagligen är det en effekt av den konflikt som uppstår när var och en av oss ska självförverkligas och samtidigt bli oberoende av riktiga människor av kött och blod och ersätta dem med sociala medier och den koloss som vi kallar för välfärd.

Jag har skrivit det många gånger. Välfärdsstaten har mycket lite med välmående att göra, utan desto mer av att vi ska slippa syssla med det jobbiga att ta hand om våra gamla, handikappade och t o m våra barn som bara tillåts existera när föräldrarna har självförverkligat sig.

Jag läste en artikel (längesedan) om några mammor som gick och drog sina barnvagnar och suckade. Snart var året slut som ingår i föräldraförsäkringen och de var dödströtta på att gå hemma. Man ville tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Ungen i barnvagnen hade stulit en massa tid och nu ville man bara lämna över sina ettåringar på dagis.

Detta besvärliga år ska nu delas lika för jämställdhetens skull. Bara ett halvårs lidande. Om man drar ut det till sin spets.

Bloggaren har varit mycket i England (och numer också USA) och aldrig har frågan uppkommit om vad man jobbar med. Istället berättar man om hemlandet, människorna, sex, socialism och självmord (Sverige utomlands).

I Sverige är det nämligen dubbelt så många som tar livet av sig än vad som dör i trafiken. Fast Sverige ligger numera inte i europeisk topp utan det gör Litauen. Även andra ex-sovjetiska länder ligger högt. Orsakerna är otydliga men det som framkommit vid undersökningar är att kärlek, familj och vänner hamnar längre ner på prioriteringsstegen än pengar och konsumtion. I Sverige kan vi lägga till ytterligare en dimension: satsa på dig själv, gör dig oberoende.

När man i Sverige möter en ny person är första frågan "vad gör du då?". Det svenska värderingssystemet verkar rensa bort de människor som inte passar in i referensramen. Rensar ut och kastas ut.

Konformismen i vårt land är det som gör människor "fel". Samtidigt finns en stor del självvald ensamhet utifrån samma premisser. Materialism och självförverkligande. Det är en snårig värld men genomgående har det inget med det diffusa ordet 'lycka' att göra.

Priset för oberoendet är många gånger ensamhet. När man väl har åkt jorden runt två gånger finns det s k upplevelsepaket att köpa. Fallskärmshopp, djupdykning, ballongfärder, downhill cars, bungy jumps o s v. Gemensamt för dem är att vi bara kan utföra dem individuellt (utom ballongfärden kanske) och har därmed självförverkligandet som ledstjärna.

Sverige är kanske det mest sekulära landet i världen. Här har man vädrat ut Gud och ersatt honom mot något mer påtagligt som vi fysiskt kan röra, kamma hem pengar på samt ideologi av materiellt slag. Ett exempel på det förra är Bingolotto. Ett exempel på det senare är folkhemmet.

Vare sig man gillar det eller inte så är religion en sammanförande faktor som gör människor mindre ensamma. Alla behöver en inre dimension där vi kan möta oss själva och våra behov helt enkelt för att gemenskap skapas ofta utifrån gemensamma behov och intressen; plattformar. Kommunikation är inte enkelriktad.

Varför är Gud så tabu i Sverige? Varför väcker bara ordet rena raseriutbrottet från vissa?

Min gamla käpphäst klapprar runt: Det sekulariserade Sverige har bara ersatt den kristna guden med sosse/välfärdsstaten/politikerna. Det är denna folk tillber. Man är beredd att betala in hur mycket skatt som helst bara för att den heliga byråkratin ska betala ut bidrag till de behövande. Ofta man själv, som alltså får tillbaka sina egna pengar.

Den psykiska ohälsan i Sverige är stor, oerhört stor. Bland unga är utvecklingen explosionsartad (2010 - 2014), särskilt tjejerna, där ungefär hälften uppger oro, ångest, sömnsvårigheter och psykosomatiska symptom.

Massinvandringen till Sverige har bara utvidgat sprickan mellan människor och grupper. I de invandrardominerade områdena bor de svenskar som inte har haft möjlighet eller ekonomi att flytta. Det utanförskap som makteliten älskar att tala om, är i första hand ett svenskt problem. Det är svenskar som oftast lever ensamma; glömda och onämnbara.

En populär nyårsönskan är "fred på jorden". Men förutsättningen för fred är gemenskap. För att öppna dörren krävs inte så mycket.