Förtroende eller lättja?




När franska politiker lägger förslag om minskade bidrag till bönderna, ofta utifrån något senkommet EU-direktiv, blir det multistopp i trafiken på Paris gator. Bönder och traktorer, traktorer och bönder i tusentals väller in i huvudstaden med riktning mot president och parlament, stora och små myndigheter, skatteverk och finansdepartement, UD och jordbruksverk, för att lämna in sina protester i knäet på någon lämplig politruk av värsta modell; förvillande lik Dan Eliasson. Böndernas aktioner ger väl inte alltid resultat, men det är inte det viktigaste. Istället är det det faktum att de försöker. Man visar sitt missnöje och musklerna för hur ett folkuppror ska skötas.

Under Alliansens regim 2006-2014 begåvades Sverige med cirka en miljon människor, av vilka de allra flesta var okända, med likartade berättelser om varför de kom hit, hur de kom hit och att de skulle dö om de åkte tillbaka till sina, ofta, krigförande och fattiga muslimska länder.

Media med sina renodlade tillrättalägganden av verkligheten, klädde invasionen i rena lögner; t ex när man för ett år sedan benämnde den syriska asylinvandringen för "kompetensregn".


"Aldrig tidigare har så många välutbildade flytt till Sverige, enligt en granskning som SVT Nyheter gjort. In i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer. Antalet godkända civilingenjörer från utlandet har mer än fördubblats på bara ett år."

Här får vi inte veta i siffror hur många i varje kategori som har växt till sig och fördubblats. Har vi 10 tandläkare som har anlänt eller 50 eller kanske 10.000? Här kan vi inte förvänta oss några svar. Allting går att sälja med mördande reklam.

Hur många svenskar ställer sig den frågan? Gapar man och sväljer det hela som hungriga fågelungar? Eller bryr man sig inte alls om att ens tänka efter? Traktorerna får stå hemma.


När jag läser Julia Ceasars söndagskrönika Ångerparaden är det sista stycket som egentligen är det intressanta.


"Medan vi gav bort Sverige
Fortsatte vi sköta våra arbeten.
Vi källsorterade våra sopor.
Vi betalade plikttroget vår skatt.
Vi lagade mat och diskade.
Vi bytte blöjor på våra barn.
Vi löste korsord och tittade på “Let’s dance” och “Så ska det låta”. Och Mellon.
Vi träffade våra vänner över en matbit och några glas vin.
Till jul hängde vi upp nya gardiner.
När vårsolen tittade fram tvättade vi våra bilar.
Vi köpte ny dammsugare som var mycket bättre än den gamla.
Vi köpte ny tv som var mycket bättre än den gamla.
Vi låtsades inte se asylboendet som plötsligt öppnade en bit ifrån oss"

De allra flesta sjöng med i änglakören om den humanitära stormakten Sverige utan att förstå orden. Det var bekvämt att alltid tillhöra den "goda sidan". Men det var utan reflektion och utan någon ryggradsreflex som präglade ställningstagandet. D v s om det överhuvud taget fanns något ställningstagande.

Bloggaren tror att den ordinära svensken är sossefierad. Alltid, alltid ha förtroende för att "dom" minsann har rätt om de säger si och så. Det osunda förhållandet till staten har förvandlat, förtrollat och fördummat svensken till en Gollum-kopia: "My precious". Och tar svensken på sig ringen försvinner han/hon, vilket tycks vara ett allmäntillstånd. Ingenting får synas som kan blotta en annan verklighetsbeskrivning. Man kackar inte i eget bo.

De afrikanska bomullsplockarna i den amerikanska södern sjöng sina blues ute på de heta fälten. De var ofta brutalt lojala mot sina förtryckare. Efter befrielsen kunde man längta tillbaka. Det var åtminstone något man kände till och kunde med förbundna ögon.

Det är skillnad på verklighet och verklighetsbeskrivning. En blind person får en verklighetsbeskrivning; en seende den konkreta upplevelsen. Men den seende serveras ofta en anrättning som bara beskriver. Att då försöka övertyga vederbörande att det som beskrivs är en stor, fet lögn, är inte lätt.

Slöheten som många svenskar tycks lida av är en konsekvens av sossefieringen. Aldrig att man sätter sig på traktorerna och kör in till Riksdagshuset. De smartaste flyttar utomlands.

Nu när den ena efter den andra moderaten "ber om ursäkt" för den irreparabla skadan de själva åsamkat Sverige, ska vi då förväntas förlåta dem? Jag tror inte det. Jag själv förlåter inte dem som är ytterst ansvariga att Sverige brinner och långsamt förgås av våld, mord och våldtäkter. Den världsberömda tilliten mellan oss har försvunnit och köksbordskonversationerna har upphört.

Fredrik Reinfeldts brottningsmatch med sina demoner satte demokratin på undantag. Fast svensken har ännu inte förstått det. Här är det business as usual som gäller.

Så var målet att krossa välfärdsstaten? Jag tror inte det. Men det blir resultatet. Istället har det handlat om "att vara snäll". Som jag har skrivit flera gånger så tror jag den okontrollerade massinvandringen, åtminstone delvis, är en fråga som handlade om att hålla terrorister om ryggen som en garanti för vårt lands säkerhet. Rädsla kan få oss att i princip ge efter för orimligheter som egentligen är bortom vår kontroll.

En annan idébild från sossefieringen bygger på den speciella svenska egenskapen att "ta hand om", d v s offermentalitet. Man kan se det på TV-galorna där folket skänker miljontals kronor till uppenbart lidande - eller inte. Att ge av sitt överflöd till dem som inte har det lika bra är hedervärt. Att göra det för att framstå som god blir däremot kräkframkallande. Behovet av offer, en typiskt svensk egenskap.

Sverige är ett land i kris. Vi behöver den humanitära stormakten för våra egna behov.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK