De tre demontörerna

Den islamistiska dårarna med sitt bestialiska hat mot Väst, har nu skördat ytterligare ett dussin människoliv, nu i Tysklands huvudstad Berlin. Är det någon som har noterat att den svenske statsministern, Stefan Löfven inte har fördömt terroristdådet? Istället säger han:

”Det som skett i kväll är fruktansvärda händelser. I vad som kan vara en attack i Berlin dödades och skadades oskyldiga människor mitt i förberedelserna inför julfirandet. I Ankara har Rysslands ambassadör mördats, ett angrepp på diplomaters möjligheter att säkert företräda sina länder. Ytterligare två avskyvärda dåd läggs till 2016”.

Vita huset har fördömt dådet och den nye presidenten Donald Trump lät meddela att "alla terrorister ska utraderas". Även Vladimir Putin har fördömt angreppet på Väst, kanske något som förvånar en del.


Angela Merkel låter inte udda vara jämt utan säger sig ytterligare skärpa landets asylpolitik. Av de fyra EU-länder som har haft störst asylinvandring; Tyskland, Frankrike, England och Sverige, har alla angripits inifrån av de svarta hatarna i Al-Quida och IS. Vi minns alla 11 december 2010 då Jihadkrigaren Taimur Abdulwahab al-Abdaly sprängde sig till döds på Biblioteksgatan, Stockholm, och kallt räknade med att ta så många som möjligt med sig i döden.

Men trots detta har den svenska asylinvandringen sprängt alla prognoser och kalkyler. Först efter asylkaoset hösten 2015 har någon form av sans infunnit sig.

Sverige har blivit ett land med gruppvåldtäkter, dagliga gängkrig och skottlossningar, knarkhandel i mångmiljardklassen och ett besinningslöst våld utfört av 12-åringar. Så var det inte för 25 år sedan.

Som bloggaren ser det så finns det speciellt tre män som har lagt parketten till Sveriges annalkande kollaps.

Nummer ett var mannen som gav 68:ornas krig mot "det etablerade" ett ansikte: Olof Palme. Född på Östermalm där han också gick i skolan. Efter en fil kand i USA återvände han till Sverige och avlade en juristexamen.

Vad inte många vet om Palme var att han hade en viss militär bakgrund via aspirantutbildning till sergeant vid kavalleriet. Hans speciella talteknik kanske var ett arv från den tiden.

När Palme kom till makten 1969 var Sveriges rekordår (se förra inlägget) slut. Han hade varit utbildningsminister innan och som sådan var han en av arkitekterna bakom flumskolan.

Palme manade till "internationell solidaritet" hellre än att utveckla de bästa förutsättningarna för utbildning och Sveriges företagande. Det gick som det gick. Företag och ambitiösa studenter lämnade Sverige. Och långsamt började skutan sjunka.

Sverige hade haft en stor arbetskraftsinvandring som lyfte hela landets ekonomi. Bara ifrån Finland kom 450.000 människor. Men tjugotalet år senare hade 280.000 återvänt... Orsaken bl a till att arbetskraftsinvandringen stryptes var fackföreningarna som var paranoida och trodde att "de tar våra jobb".

"Internationell solidaritet" var viktigare för Palme än att folk ville komma hit och jobba. När han öppnade porten till den humanitära stormakten några år in på 70-talet strömmade människor hit från först Chile och sedan Mellanöstern.

Han talade om valfrihetsmålet:

"Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” 

Och resten vet vi. Riksdagsbeslutet 1975 och världens största offentliga sektor, förvandlade Sverige till en veritabel mardröm´, en varböld mitt på samhällskroppen. Vi blev alla slavar under politikerväldet och dess världsunika makt. Sverige blev en demokratur.


Och så då nästa demontör: Bengt Westerberg. Han var socialminister i Carl Bildts regering 1991-94. Många undrade om det inte var Westerberg som var statsminister. Värdegrunden blev ett socialt fostringsverktyg för barn på 90-talet under Westerbergs tid som minister; en händelse som ser ut som en tanke.

Westerberg reste sig från intervjusoffan och gick ut ur TV-studion efter valsegern 1991. Orsaken var att Ny Demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachmester i täten med sin invandrarkritik, kommit in i studion efter att ha kvalificerat sig för Riksdagen.

Detta var bara början på antirasismen som politiskt verktyg. Den antirasism vi ser idag har brett ut sig så långt att inte längre någon minns vad det egentligen betyder. Men Westerberg var den som mer eller mindre initierade begreppet. Uttåget från TV-studion var en sjaskig demonstration av den intoleranta kultur som sedan dess har behärskat Sverige.

Och så då Fredrik Reinfeldt som väl inte behöver någon närmare beskrivning. Driven av en negativ självkänsla med en personlig aversion mot sitt eget otydliga ursprung; var han nog det värsta som Sverige har tvingats stå ut med.

Hans egen personliga strid utvecklade sig till ett hat mot Sverige som ingen annan har varit i närheten av. Åtminstone inte i ledande position. De djupa kränkningar som han utsatte oss svenskar för tenderade att öka i kapp med att SD ökade sina opinionssiffror. I den meningen var inte Reinfeldt demokrat. Istället införde han en egendomlig dubbelpositionering av självhat, svenskhat, intolerans och fördömanden mot sina motståndare.
Han vägrade att acceptera vartåt vindarna blåste.

Men han skapade många apostlar under sig. Den godhetskultur som grasserar i de bäst bemedlade, i de bästa och dyraste bostadsområdena, bland den självgoda och folkföraktande pöbeln som njuter av varje halshuggning av dem man ser som motståndare mot den egna förträffligheten; har också lämnat de demokratisk värdena bakom sig och skapat något annat.

God Jul!