1968 - början till slutet



De är fortfarande stolta över sig själva; stolta och självgoda. De vi brukar kalla 68:orna, raserade det svenska utbildningsväsendet och egentligen allting annat också med sin kommunistiska revolutionsromantik. Hur det var möjligt att tillbedja mördare och diktatorer "vet" de inte ens själva om du frågar dem. "Oh yeah, det var mina vilda år".

De vilda åren bestod av politisk kamp, motoffensiv, kampfront, tes-antites, Marx, Mao och Lenin. Det är svårt att urskilja någon annan period i svensk nutidshistoria som har varit så destruktiv och demolerande för Sverige. Fördumningens vagga, hyckleriets Janusansikte.

År 1968 markerade slutpunkten för Sveriges rekordår (1945-1967). Det kunde ingen av oss veta utan det är i backspegeln vi klart kan definiera detta år som slutet för den svenska stormaktsperioden. Därifrån har vi passerat anständighetens gräns genom att kalla oss för "humanitär stormakt" och släppt in nära nog 2 miljoner okända personer, till större delen utan identitetshandlingar, till vårt land.

Men 68:ornas slakt av Sverige har inte bara resulterat i 256 utanförskapsområden och 55 no-go-zones, utan i än högre grad den svenska skolan och högre studier. Det moras som präglar dagens universitet har ställt empirisk forskning utanför vetenskaplighet och utveckling. Idag är den vedertagna sanningen den att det inte finns några sanningar, bara den enskilda individens uppfattning omkring det mediabrus som det för närvarande fokuserar på. Det är som om det finns en inbyggd förstörelseapparatur i all samhällsuppbyggnad med början i skolan.

1968 var också året då den högljudda minoriteten grävde de första spadtagen till riksdagsbeslutet 1975 om att Sverige skulle vara ett mångkulturellt paradis. 68:orna ansåg att varje folk måste få leva enligt den egna kulturen och få alla förmåner som de som byggt och format Sverige. De kallade detta för demokrati. Det var också i denna demokratiska omformning som skolan var menad att fungera.

För att allt detta blev möjligt är det två män; byråkraten Jonas Widgren och författaren/aktivisten David Schwarz, som sticker ut i sin lobbyism mot politikerna att genomföra ett multikulturellt Sverige. Widgren blev huvudsekreterare för Invandringsutredningen 1968 och var knuten till FN:s flyktingkommissarie 1987-1990. D v s från den tidpunkten när Sverige bytte kurs.

Den nyfikna forskarrollen eller för all del, journalistens krav på opartiskhet, är idag sänkt i ett ideologiskt skymningsland. Ideologi och identitetspolitik har fått ersätta fakta och opolitisk kunskapsmätning.

Ur ett internationellt perspektiv har Sverige fallit rejält på världsrankingen (2015) över de bästa universiteten. USA har 8 universitet på topp 10 och England 2. Karolinska låg som nr 71, men det var innan macchiarini-affären. I övrigt fanns inget svenskt universitet på 100-listan. Mest hade Uppsala Universitet fallit.

Men kovändningen från framsteg och framåtanda till anti-intellektualism, emotionellt präglad sörja feministisk radikalism, floskler och likriktning draperad i jämlikhet, har svultit ut folkets intresse utåt.
Vi lever i 68:ornas drömsamhälle. Själva sitter de och jäser i sina stora hus i Djursholm och beräknar årets aktiekurser. Lika överklassiga som de alltid varit.

Kommentarer

Peter sa…
Och överallt svävar vår nationalikon Olof Palmes ande, jag vet inte om han var först på bollen eller om han endast kopierade de politiska vindar han snappat upp i USA, vad jag vet är att efter honom har Sverige i grunden förändrats, så totalt att en tillnyktring och återhämtning synes mig omöjligt.
Så mycket ont på ett så strävsamt folk.
Osagt sa…
Visst var Palme den nödvändige ledaren för att driva igenom detta moras. Han tillträdde 1969 och innan dess var han ecklesiastikminister i regeringen Erlander. Ecklesiastik är ett samlingsnamn för bildning, kultur, kyrka och skola och var en utmärkt plats för någon som vill använda alla verktyg i lådan.

Palme var en obehaglig person som liknade Hitler när han höll sina tal.
I helgen fick jag äntligen tummarna loss att kolla på den brittiska dokumentär-serien The Greatest Story Never Told. Det som avhållit mig så långt var inte att den handlade om Hitler, utan om tidsbrist och seriens samlade längd, 6½ timmar. Hade egentligen tänkt dela upp den på 2-3 dar men när jag väl börjat titta så kunde jag inte sluta. Jag rekommenderar alla att se den. Finns gratis på YouTube. Det finns många saker som vanligt folk inte känner till. Som Eisenhowers Rhine Meadows dödsläger. Helt öppna koncentrationsläger utan baracker där över en miljon tyskar medvetet svalt ihjäl. Att det var medvetet råder det inga tvivel om. Ty internationella Röda Korset försökte dela ut matpaket, men att detta förvägrades dem. Maten bara kastades.
Ett annat exempel är hur General Patton mot slutet av sitt liv insåg att han slagits för fel sida. Om detta skrev han i brev till sin hustru. Att Tyskland omedelbart måste återupprättas, annars kommer USA att vara kommunistiskt vid slutet av århundradet. Han tog visserligen fel på några år, men det kan ju knappast lastas honom. Det gjorde ju Orwell också. I stora drag fick dock bägge rätt.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK