Utan bostäder stannar Sverige

Bloggaren lyssnade på dagens riksdagsdebatt, eller ska man säga rabatt. Så urvridet och dåligt kanske det aldrig ha låtit. Varför inte sälja ut alla gamla och trånga kläder på Rea? Eller Sale som det heter numera. Svaret är att då kommer butiken att eka tom.

Ingen, alltså ingen verkade ta den allra beskaste medicinen i sin mun: Bostäderna. Visserligen är Sverige ett stort land. Om inte annat, läs vad Fredrik Reinfeldt förunderligt såg uppifrån sitt regeringsflyg. Men allvarligt talat: Om inte vi vill bo i Lycksele eller Åmsele, varför skulle en mattknytare från Afghanistan vilja detta? (Ursäkta alla norrbottningar. Förresten har jag halva min släkt däruppe!).

Vi vet inte hur många som sammanlagt står i bostadsköer i Sverige. Det är nästan 500.000  bara i Stockholm, 200.000 i Göteborg,  och olika bud från Malmö och Uppsala. Hört på radio: Man behöver stå i bostadskö 35 år för att få en lägenhet i Stockholms innerstad! Låter nästan sant.

Kort sagt; bostadsbristen är en tickande bomb. Minst 1 miljon människor behöver en bostad (varav många vill byta lägenhet). Vad gör vi om vi av någon anledning måste ha tag på en bostad snabbt som ögat? Jag vet åtminstone vad jag skulle göra. Squatta ett hus. Husockupation på svenska. Mycket värdefullt vid kolonisering. Bl a.

Som ensam individ kan jag inte squatta. Då får man ta med sig en flock marxistiska studenter som kan tala för en.

Vi står nu inför den värsta krisen i Sveriges moderna historia. Enligt Migrationsverket anlände 160.000 flyktingar till Sverige under 2015. Antalet som fick PUT var 100.000. Dessa plus 20.000 av dem som kommit 2014 och inte har egen bostad. Allvarligt talat, varifrån ska kommunerna hitta bostäder till alla dessa människor när vi redan har minst 1 miljon som också väntar på bostad?

Här i stan byggs bostäder i rasande takt. Men bara ett mindre bestånd består av hyreshus. I övrigt satsas det på bostadsrätter. Medelklassen och studenter flyr hyresområdena för att försöka få ett vettigt boende utan brinnande bilar, våld, rån och blåljus. Dessutom har hyrorna för längesedan passerat smärtgränsen för vad man kan pressa ur sin befolkning. I de allra nyaste bostadsområdena kostar en trea 15.000 kr i månaden. Och suck, ja, socialen är de enda som anses ha råd. Åter biter puman av sin egen svans i jakten på en ny. Vi får mindre och mindre för våra pengar ju mer vi betalar.

Sedan lång tid tillbaka har de mest ansatta kommunerna tvingats till att köpa upp bostadsrätter Flest i Uppsala, men numer i ett flertal städer. De som flyttat från buset får nu dem ändå som grannar...

Detta löser inte på långa vägar krisen. Trots att flyktingar går före i köerna i flera städer minskar ju knappast antalet som fortfarande står och stampar där bakom. Stampar av ilska. De utgör en bomb som en dag kommer att explodera. Inte bara det. Om ilskan inte får något utlopp utan kommuner och fastighetsbolag vandrar i en egen zon så växer mobiliseringen mot politiker och alla dess medlöpare till att sluta skänka pengar till det sjunkande piratskeppet. Till slut får vi nog av att vi som medborgare ska stå tillbaka för dem som inte är det.

Jag vidhåller att systemet läcker av outtalade konflikter som handlar om rädsla att trampa det okända på tårna. Därför ger man efter för först krav och sedan för hot. Alla är rädda men allra räddast är de som jobbar med samhällstjänster. De är kanonfödan i den mänskliga skölden.