Inställningen är det centrala

I ett ovanligt djupodlande reportage i Expressen får vi följa en invandrarkilles resonemang  och en boendes kamp mot vandalisering och brinnande bilar i ökända områden som Kroksbäck, Holma, Lindängen, Seved och Rosengård.

Han heter Wilfredo Salinas och kommer ursprungligen från Peru där han själv har slagits mot terrorismen. Nu har han bott i Kroksbäck i åtta år och slåss en än gång mot terrorism, fast i en modifierad form. Killarna, för det är unga killar, har helt andra skäl till att bränna bilar än att det skulle vara en yttring av desperation och frustration vilket svenska vänstermedia och politiker av tyck-synd-om-modellen älskar att lyfta fram.

Nej, det är främst tre orsaker som ligger bakom: 1. Försäkringsbedrägerier 2. att imponera på de stora grabbarna och 3. hämnd. Det är det senare som Salinas har råkat ut för när han har skapat grupper som tillsammans kan stävja bränder och förstörelse.

Polisen själv har trott att de aktioner och nedslag man har gjort mot den organiserade brottsligheten, har lett fram till ilska hos dessa grupperingar och stödpatruller i form av 13-14-åringar har sett till att skrämma och markera mot de boende som svar. De äldre eller vuxna killarna skickar smågrabbar för att göra jobbet åt dem. De vet att polisen aldrig kommer att ge dessa någon form av repressalier

Invandrarkillen skrattar åt påståendet och menar att polisen har alltför höga tankar om sig själv. Brännandet av bilar är för många ett helt vanligt kvällsnöje och har sålunda ingen som helst tankeverksamhet bakom.

Inställningen hos denna typ av ligister är synnerligen obehaglig och ger psykopatvarning. Man är beredd att offra människor och egendom för att själva "ha lite kul" alternativt försäkringsbedrägeri. Sedan snyftar man fram offerhistorier på bästa sändningstid i SVT. Att offerperspektivet inte är hållbart bevisas av att de flesta traumatiserade människorna aldrig bränner några bilar.

Sedan har vi SvD:s politiska redaktör, Tove Lifvendal, som i en krönika tar avstamp från en bok av J D Vance som har skrivit en bok om att stagnera i en dålig miljö eller att lösgöra sig ifrån den och ta i tu med den egna utvecklingen.

Detta är ett exempel från boken:

"Vad gör ett par föräldrar i julhandeln, när de får höra att deras lille pojke som gått omkring på egen hand och olovligen lekt med en leksak, av ett butiksbiträde uppmanats lämna affären och förbjudits att gå in igen? Vad är en rimlig reaktion? För Jim Vance och Bonnie Blanton var svaret att rusa in i butiken, slå sönder leksaken i fråga, och riva ner och kasta runt andra varor.

Mamman skrek upprepande ”Kick his fucking ass!” och pappan förklarade att han skulle bryta nacken av biträdet om sonen någonsin tilltalades igen."

I situationerna jag beskrev i de inledande styckena om bilbränderna, har vi exempel på hur  inställningarna till det egna livets förutsättning, bara leder till stagnation. Från whitetrash till Yale kan steget vara långt om man som individ inte ser till den egna potentialen.

Bilbrännaren som trillar ner i allt värre brottslighet, har inte ens tänkt den tanken: Satsat på snabba pengar och inte bangat för att ta kål på några stycken på vägen för att nå sitt mål som knarkkung eller liknande. Man kan se det som "utveckling, men det är inget som gör något av godo för människor, minst av allt för dem själva.

Bilbrännaren kan också välja att bara stanna kvar i samma situation. Bli bidragstagare, bo i samma bostadsområde hela livet och skaffa sig 10 barn som också blir försörjda men kan välja i sin tur. I Sverige har vi, till skillnad mot USA, en mycket mild inställning till hur människor kan leva kvar i sin lågstatusatmosfär generation efter generation. Så mild så etablissemanget nästan förutsätter att detta ska ske. Predestinerad Profetia. Utanförskap förvandlas till livsstil och hjälplöshet istället för att man tillskriver människor potential, egenmakt och ansvar. Här i Sverige ser det ut som man fjättrar människor eller t o m bromsar en sådan utveckling genom alla pengar som regnar ner över miljonprogrammen. Satsa som i svetsa.

Frågan är vad det hela ska leda fram till. För det kan ju inte bara vara snällhet och medkänsla som har skapat dagens Sverige? Eller kan det?