Henna, denna, normkritik och fobi




Bloggaren läser med stor behållning bloggen Det Goda Samhället med Patrik Engellau i spetsen. Han är sammanfattningarnas man, kan alltså få plats med kilovis av fakta, berättelser och egna åsikter på en enda sida, knappt det.

Precis som jag är Engellau kraftigt trött på vansinnet inom media, kultur, skola, högre utbildning och den politiserade Svenska Kyrkan.

Uppsala universitets hen-toalett, myndigheternas och omsorgens nya deal med tre eller flera kön som alternativ och UR:s offensiv mot normerna; s k normkritik. Det är barn och ungdomar man vänder sig till; applicerbara, godtrogna och lätta att manipulera hjärnorna på.

Idén om "annat" kön vid t ex enkäter, i skrivsalen eller på förskolan(!) kommer från V (förstås) som också vill ändra i lagtexten.

Det är ytterligare en spik i kunskapens, lagbundenhetens och vetenskapens kista. Marxisternas ideologi bygger på att vederlägga alla befintliga värden, kultur och kunskap och ersätta dem med de egna. Inte ens människors privatliv, trygghet, identitet och känsla av sammanhang tillåts att existera. Gränserna ska flyta, människan isoleras till egna entiteter; påverkanseffekten blir då enorm. För att vara morbid: Marxismens intrång och försök att ersätta den befintliga livsbetingelsen mellan människor liknar cancerns sätt att ersätta vanliga kroppsceller med cancerceller....

Fokus hemsida kan vi läsa om hur Per-Axel Janzon blev sparkad från UR därför att han inte lade sig platt för det normkritiska upplägget. Istället formades det normkritiska till en norm som underförstått lät meddela att det inte var tillåtet att varken fråga eller ifrågasätta den politiserade agendan.

Sådana agendor har ett betydligt större maktanspråk än de tidigare fastställda normerna. Normkritik som egen norm är i själva verket mer dömande och uteslutande än någonsin de ordinarie normerna. Och själva idén med normer är att de ska verka sammanhållande för att vi ska kunna fungera tillsammans. De normkritiska består bara av en högröstad klunga identitetsförvirrade kulturyuppies utan humor.

Patrik Engellau frågar sig och oss "vanliga" om varför vi tillät dessa testuggare att ta makten. Själv tror jag att det berodde på att de anföll uppifrån, från universitets- och högskolevärlden och att de hade en modig, smart och bekväm frontfigur som framförde deras talan på språk som "folk" förstod: Gudrun Schyman. Jag gillar henne inte och hennes idiotier men jag måste ändå ge henne en viss eloge för hennes retorik och oräddhet.

Från Marx' kritiska teori och Frankfurtskolan har man ärvt den ideologi som idag handlar om maktförhållanden och strukturer (svår akademisk orddiarré i form av något som heter intersektionalitet). Dessa vänsterextremistiska tankevurpor ligger som grund till radikalfeminismen (hen-generationen), antirasismen och det nya demokratibegreppet som omfamnar värdegrunden, the one and only. Man kan slå ihop alla flugor och kalla dessa för politisk korrekthet anno 2016. Och vi vet ju vilket fäste den har i Sverige. Vi kommer inte undan den någonstans idag, vi är totalt belägrade av en ideologi som i grunden är djupt odemokratisk och rent av fascistisk. Eller psykiskt nedbrytande.

Hur känns det för en 18-årig tjej som står på tröskeln in i ett vuxenliv och varje dag blir matad med könsneutralitet (det finns inga kön, bara strukturer) och hur viktigt det är med jämställdhet och att kvinnor måste ta för sig (men kön finns ju inte)? Att världen styrs av en osynlig hand, könsmaktsordningen, och hur vita medelålders män är gigantiska förtryckare av icke-vita som rasifieras i ett land där begreppet 'ras' inte längre finns samtidigt som hon själv, vit kvinna, varje dag i skolan har kallats för 'hora' av icke-vita barn och ungdomar.

Unga tjejer/kvinnor skär sig, försöker ta sitt liv, ligger i bälten på psyket eller bara går omkring och mår skit i tysthet. Jag förstår dem.

Vi som är kritiska mot ovanstående system får en mängd etiketter fastnålade på oss. Vissa av dem är självklara som 'rasist' etc. Andra är mer dämpade. Fobi anges som förklaring till att man har avvikande uppfattningar i det av samhället, kulturellt rättfärdigade. Att sjukdomsstämpla dem med avvikande uppfattningar har gjorts och görs fortfarande i kommunistiska diktaturer. Hur det ser ut i muslimska samhällen vet vi: Alla som inte är muslimer, eller är muslimer på "fel sätt" är otrogna, smutsiga kufr. På något sätt känns det ärligare än sjukdomsstämpeln.

"Fobi är en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot. För att betraktas som en fobi måste den negativa känsla som upplevs vid eller inför exponeringen vara orimlig eller överdriven i intensitet."

'Homofobi' är knappast en rädsla av det slaget. Om en person är rädd så beror det sannolikt på problem med den egna sexuella identiteten.

'Islamofobi' är också ett påhittat begrepp men som ska få oss tysta som är rädda för det inflytande som islam börjar få i Sverige. Men... det är inte en IRRATIONELL rädsla. Samtliga krig som just nu pågår i världen är knutna eller indirekt knutna till islam. Det kan göra vem som helst skräckslagen.

Numer har jag enbart kvar fobin för insekter. Men däremot har jag flera rädslor. Vart ska denna röra av avhumanisering föra oss? Kunskapsrelativiseringen, idéerna om att inga sanningar finns förutom din egen, avklädandet av själ och ande till förmån för kropp och sex, tankar som inte får frisk luft.

De som tror på att det pågår en positiv utveckling är helt fel ute.






Kommentarer

Conlon sa…
Glöm inte att fobofobi är en vedertagen diagnos, så det går alltid att lägga på ett lager av trams till...

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK