Sagan om patienten och terapeuten

I Vetandets Värld får vi höra hur den svenska lösningen på allmänhetens psykiska problem skiljer sig från den som praktiseras i Tyskland. I Sverige talar vi ofta om att följa Vetenskap och Beprövad Erfarenhet. Men hur sant är det egentligen?

Många vet säkert att Freud är psykoanalysens fader. Bilden av att "ligga på divanen" och associera är onödigt löjeväckande. Idag är renodlad psykoanalys inte så vanlig. Istället har en reviderad version funnits länge som alternativ: Psykodynamisk psykoterapi.

Det är en myt att man ligger och återger sin barndom och uppväxt. Psykodynamisk terapi utgår från de problem patienten har idag och kan bearbeta tillsammans med terapeuten. Länken ovan ger en fallbeskrivning av en kvinna med återkommande depressioner. Genom terapeutens förmåga att skapa en anknytning och på detta sätt få kvinnan att känna tillit, kan de tillsammans lösa problemet. I detta fall lider kvinnan av en stor rädsla för att bli övergiven och terapeutens roll blir att få henne att lita på att han/hon inte försvinner.

I Sverige har Kognitiv Beteendeterapi (KBT) övertagit rollen som primär terapi. Enligt denna modell skriver Socialstyrelsen:

"Kognitiv beteendeterapi grundas på inlärningsteori som handlar om hur mänskliga beteenden formas i samspel med miljön, samt kognitiv teori som tar fasta på hur tankar påverkar känslor och beteenden. Ett centralt antagande är att förändringar av tankemönster kan ge känslomässiga förändringar och beteendeförändringar, och vice versa."

I fallbeskrivningen ovan men med en KBT-behandling skulle upplägget bli lite annorlunda. Förmodligen skulle terapeuten via listor och hemuppgifter inympa nya alternativa tankar på kvinnans eget värde för att sedan testa om de förändrade tankesättet även förändrar känslor och beteende. Här krävs också att patienten litar på terapeuten annars händer ingenting.

När psykoterapin utvärderas i Sverige så görs detta med samma metod som när läkemedel utvärderas. Denna metod kallas för randomiserade studier med kontrollgrupp (RCT) och innebär helt enkelt att man buntar ihop personer med samma diagnoser för att se vilken effekt terapin/medicinen har och väljer sedan slumpartat individer som ska jämföras mot resultaten för hela gruppen.

KBT anses ge lika god effekt som läkemedel och då kan man fråga sig varför terapin görs överhuvud taget. Det måste ju vara billigare att dra i sig tabletter.

Svaret är att det är inte så enkelt i verkligheten. Enbart mediciner kan inte ersätta att en levande människa lyssnar, uppmärksammar och ägnar tid åt patienten.

I Sverige verkar det finnas en väldigt mekanisk syn på människan. Ungefär som om hon vore en encellig organism som bara får ett kollektivt värde tillsammans med tusentals andra encelliga organismer. Det kanske det är det som avses i det uttjatade "Allas lika värde"...

Tyskland har valt en annan väg. För det första ingår psykoterapi i statens sjukförsäkringssystem. Att gå till Soc och tigga pengar för att man mår dåligt slipper tyskarna.

Likaså väljer man psykodynamisk terapi som första alternativ. Det har visat sig att med en mer djupgående och individualiserad behandling ger bäst effekt på sikt. Patienterna håller sig friska längre och i betydligt högre omfattning än via KBT (se första länken). Därmed inte sagt att KBT är verkningslöst. Många människor har handikappande fobier som omöjliggör en normal vardag. Här kan KBT göra en enorm skillnad.

Men hur länge "håller" en KBT-behandling? Vad händer när man inte längre går i behandling och lär sig nya tankesätt? Behandlingen brukar pågå från 10 - 20 veckor. Hur verksam är den egentligen?

Socialstyrelsen anser att den fungerar lika bra som läkemedel. Och hur bra är nu dessa läkemedel mot t ex depression och ångest? Det beror på vem man är; hur väl man tolererar medicinen och i hur hög grad den "träffar rätt". Hjärnan är ingen skyddad verkstad.

Så vid jämförelsen med medicin är det inget som talar om en fördel för KBT. När man slutar med medicinen/behandlingen kommer besvären tillbaka. Svårare än så är det inte.

I Tyskland tycks man ha en helt annan respekt för människors olikheter och behov av en djupgående förändring. Det tyska sjukförsäkringssystemet går faktiskt inte på knäna som en följd av långa terapier. Skillnaden är att i Sverige skulle man aldrig ens komma på idéen.