Alla missförstånd om integration

I mitt förra inlägg lyfte jag fram de honnörsord som Olof Palme lade fram vid tiden för Riksdagsbeslutet 1975 om Sverige som mångkulturellt land.

Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare har rätt till exakt samma sociala förmåner som den infödda befolkningen, i vissa fall större förmåner, till exempel går invandrare före svenskarna i bostadskön.

Valfrihetsmålet innebär att invandrare har rätt att utöva och utveckla sin kultur på svensk jord och själva bestämmer om de vill integreras i Sverige.

Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det.



När det gäller punkt 2: Valfrihetsmålet har de olika polerna kommit att vara i ständig konflikt. Om integration är ett primärmål krockar det med att grupper från väsensskilda kulturer ska leva på samma sätt som i sina hemländer.

Om man med integration innebär att dessa grupper av invandrare ska manövreras in på arbetsmarknaden; den svenska arbetsmarknaden, krockar detta med valfriheten. Det går faktiskt att välja ett arbetslöst liv om nu vill det. Med tanke på den höga arbetslösheten som brukar associeras med invandrare från MENA-området plus länder som Somalia och Eritrea, finns det säkert många som inte direkt har en stormande längtan till att jobba. Jag säger inte är så, bara att det tycks vara så.

I internationella studier är sysselsättningsgapet mellan det arbetande svenskarna och arbetande invandrarna näst störst. I Sverige skyller man då de dåliga siffrorna med att vi svenskar utsätter invandrarna för strukturell rasism och att lösningen då är att bekämpa främlingsfientlighet och rasism!! Varför har vi hamnat så fel?

Det vi kallar för samhället har en rad försvårande omständigheter för en fungerande integration på arbetsmarknaden. Ekonomen Andreas Bergh har skrivit att: Om skillnaden mellan arbetsinkomst och bidragsinkomster är liten, är antingen lönerna för låga eller bidragen för höga. Hur det förhåller sig i Sverige är det inte så svårt att lista ut.

Dagens Industri skriver om en somalisk fyrabarnsfamilj lyckas "tjäna" 32.800 kr i månaden - på bidrag allena. En normal löntagare skulle behöva en månadslön på cirka 45.000 kr för att komma upp i en sådan inkomst.

Regeringen tycks också ha en stor tilltro till utbildning på i huvudsak KOMVUX, enligt Andreas Bergh. Utbildning har hittills inte spelat någon större roll med tanke på att många, främst somalier, är analfabeter. Förslag 2 är alltså lika applicerbart på hela detta narrspel som Förslag 1. Incitamentet för utbildning är inte större än incitamentet för jobb. Det spelar ingen roll hur man stimulerar fram olika alternativ till företagande heller. Uppstarter, etableringslotsar, nystartsjobb och alla andra prefix till 'jobb' har varit verkningslösa. Varför? Jo, incitament saknas. Det går aldrig att komma ifrån eller snackas bort hur mycket än Regeringen skriker om rasister på varje arbets- och utbildningsplats.

Ett samhälle med kollektivavtal och så stor facklig makt som Sverige har, gör det svårt att få ett jobb - för alla. Varför skulle en somalisk analfabet lyckas bättre?

Dödsstöten för att Sverige någonsin ska lyckas med integration på arbetsmarknaden är att man attackerar Palmes definitiva flaggskepp: Jämlikhet. Post 1 i diktatet för ett fungerande mångkulturellt samhälle, måste stryka på foten. En mycket obekväm och i den närmaste utopiska lösningen är: Löneskillnader och kraftigt sänkta bidragsnivåer.

Så bland de tre målen: Jämlikhet, Valfrihet och Samverkan är det bara nummer 3 man kan hoppas på för att kolossen på lerfötter inte ska falla:

"Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det."

Det är bara att bita ihop.

Kommentarer

Arlav sa…
Redan på 60-talet talades det, inofficiellt, om att om alla medborgare skulle kräva in de rättigheter de hade fått sig tilldelade, skulle staten gå i konkurs.
Det var med DÅTIDA välfärd!
De som kommer hit nu, "nyanlända", gör det och de gör det in absurdum så törs man redan nu förutspå resultatet?
Till att börja med stora skattehöjninger sen större ingrepp i privatlivet..
Osagt sa…
Från början kunde ingen i sin vildaste fantasi gissa att det skulle vara bortåt 1,5 miljoner (exklusive pensionärer) som skulle leva på transfereringar. Bidrag var den yttersta nödlösningen.

Samtidigt kom en allt större grupp människor att se det hela som en födkrok och arbetsmoralen urholkades. Sett i backspegeln var den stora buffén med alla tänkbara "nödlösningar", ett misstag.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK