Jämfrihet


Först och främst vill jag gratulera det svenska damlandslaget för deras OS-silver. Men det är förstås guld som räknas egentligen. Det klantigaste jag någonsin har sett var självmålet som Linda Sembrant gjorde. Matchen hade slutat annorlunda om det inte hade varit för detta. Fast tjejerna var tända till tusen och gjorde sin bästa match under turneringen. Men tyskorna var väl bättre...?

Det har sagts att det inte finns något damlag i hela världen som kan besegra ett mediokert herrlag. Det är förstås sant men inte i själva spelet. Istället är det en mans tyngd och längd som gör tacklingarna hårdare, kasten, frisparkarna, utsparkarna längre och hörnorna betydligt enklare för en man att ta och nicka in i målet.

Bloggaren har aldrig själv spelat fotboll så jag är verkligen ingen expert, men ett spel är ett spel, en tävling en tävling och en sport en sport och som sådana har de inte så förfärligt konstiga regler att inte vem som helst kan räkna ut det. Jo förresten: Amerikansk fotboll och cricket fattar jag inte ett skit av.

Sport i allmänhet är inte jämlik enligt den svenska modellen. Men detta berörs inte av någon i det månghövdade feministkollektivet. Kanske är orsaken att det är omöjligt att hävda att kön är en social konstruktion när det är så uppenbart vilka skillnader i kroppsbyggnad, styrka och snabbhet som faktiskt existerar mellan man och kvinna. På vilket sätt är det en konstruktion att man lätt kan se skillnaden mellan en kvinnlig och manlig spjutkastare osv?

Fast konstruktionen ligger i ett slags cirkelresonemang (intersektion?) om att den kvinnliga spjutkasterskan kanske känner sig som den manliga och därmed kan övergå i spjuttävlingen för män. Men verkligheten förstör konstruktionen. Kvinnan kastar sitt spjut cirka 20 m kortare och vinnaren är alltid en man.

I Sverige och jämlikhetsdoktrinen fattas det viktigaste av allt: Frihet. I franska revolutionen fanns som bekant devisen "Frihet, jämlikhet, broderskapet". Likaså finns i deklarationen för de mänskliga rättigheterna "Alla human beings are born free and equal in dignity and rights". Men i Sverige har bara jämlikheten limmat sig fast på ett sätt som nästan är patologiskt.

I jämlikhetsdoktrinen finner vi inte direkt friheten som viktig. Istället strävas efter utjämning och slätstrukenhet. Frihet innebär att anta utmaningar och få cred för det. Friheten innebär uppmuntran till att kämpa och förkovra sig, bli bättre och bättre. Ungefär som i OS fast i ett alldeles personligt OS.

Jämlikhet i detta sammanhang kan sammanfattas i att alla har vi friheten att välja. Vill jag vara hemma med mina barn de första åren ska jag mötas av respekt för mitt val och inte stoppas av ekonomiska sanktioner. De finns kommuner som tvingar förskolor, oavsett inriktning, att öppna sina avdelningar även för barn inte äldre än sex månader! Förskolan har då ingen frihet att säga nej.

Eller att gränsen för att få full pension höjs år från år så att alla blir så småningom tvungna att arbeta t o m 70-75 år oavsett om man har förmåga eller inte. Det är slaveri. (1984: "frihet är slaveri").

Eller "rätten till heltid". En omskrivning för "måste jobba heltid". Det är ett människofientligt samhälle som inte uppfyller sina egna högljudda tal om Mänskliga Rättigheter. I andra delar av världen vill säga. Sverige är ju perfekt. Här är allting jämlikt. Jojo, men till vilket pris?

Talet om rättvisa håller inte eftersom det enbart koncentreras runt jämlikhet inom arbetsliv och inte vilket arbetsliv eller andra sysselsättningar, samt förstås hur snabbt barnen ska in på dagis. Både kvinna och man plus utbildning för alla som vill; har frihet att välja. Det är rättvisa och inte ojämlikhet.

Även om du bor i s k utsatta områden där det kan vara ont om studievana föräldrar, så är ändå friheten och möjligheten densamma oavsett vem du är. Det är egentligen ingenting som hindrar bara man försöker. Men om man förser själva folket i dessa områden med en offerstämpel kan det bli ett stigma som förföljer dig hela livet och ger känslan av ofrihet och orättvisa. Den typen av invandrare som har anlänt till Sverige under en femtonårsperiod tar tacksamt på sig offerkoftan och förmår inte att se att även de har friheten att välja. Varför gör dessa människor inget åt sin situation? Det svenska politiska systemet underminerar innovationer och nytänkande utan verkar befinna sig i en ständig uppgift att vilja hjälpa till hjälplöshet. Varför?

Om inte det offentliga samhället skulle lägga näsan i blöt och starta sitt självgående insatsmaskineri; låta folk få chansen att ta egna beslut och på detta sätt få en överblick över sina alternativ, skulle välfärdsstaten förlora sin legitimitet. Hela dess existens bygger på att folket tror på att den är nödvändig för det egna livet. Med andra ord skapar den ofrihet och beroende.

Bloggaren väljer att kalla det jämfrihet. Ett medvetande om de egna möjligheterna oavsett vem man är och var man bor. Att förstå att man själv har ett värde oavsett andra och oberoende av andra. Att förstå att "allas lika värde" bara är en floskel som till sin karaktär bara hindrar känslan av det egna, unika värdet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många