Död och elände

Bloggaren läste en bra artikel från Världen idag där prästen Anna Sophia Bonde har riktigt vettiga åsikter om hur inkonsekvent svenskar resonerar om döden och dödshjälp. Här i landet ska vi inte dö utan vi riskerar bara att dö om vi inte gör si eller så. Sålunda ett byråkratiskt förmynderi i vanlig ordning. För om människor vet att de kommer att dö kanske de inte skulle vara lika villiga att betala in en av världens högsta skatter utan att få en vård när man behöver den eller stå i oändliga väntetider för samhällsservice av olika slag.

Börje Klangberg är nog den mest radikale filosofen. Han skriver i Sydsvenskan om att alla människor ska få sluta sina dagar vid 85 års ålder oavsett om man är pigg som en mört eller ligger som broccoli. Gift i maten fixar jobbet. Snacka om "allas lika värde"!

Bonde skriver att aktiv dödshjälp är den yttersta konsekvensen av den svenska individualismen där självförverkligande står högst i kurs för den enskilda människan. Ensamhet är ett stort problem i Sverige och det är lite svårt att se var valfriheten och friheten innebär för en bortglömd kvinna eller man i ett bortglömt hörn av världen med rödvinsflaskan som enda sällskap. Skulle en sådan individ erbjudas dödshjälp både för egen del och andras som kanske är på jakt efter en egen lägenhet, det lediga jobbet eller billiga möbler och bioutrustning?

"Rätten till vår död" har funnits i många år, tidigare med Berit Hedeby i spetsen (numera död). Därifrån har predikats att assisterat självmord är en mänsklig rättighet om vederbörande känner att dö med en påstådd värdighet. Vad än döden är så är den inte vacker, assisterad eller inte.

Fler motsägelser i finns i anslutning till synen på vilka som ska leva och dö. Abort betraktas som en naturlig rättighet, medan självmord inte är det. Död är död oavsett vem som gör vad eller hur. Och vad jag vet så ingår inte assisterat självmord i den mänskliga rättighetsdoktrinen

Så här skriver Anna Sophia Bonde:

"Vem ska få förbehålla sig ”rätten” till sin egen död och vem ska förvägras den? Blir ålder en utslagsgivande faktor? Det subjektiva måttet av lidande? Anhörigas bedömningar huruvida livet är meningsfullt för vederbörande att fortsätta leva?"


I Belgien får en lidande tonåring dödshjälp om h*n vill, Holland likaså. Schweiz har ett företag, Dignitas, som helt enkelt säljer assisterat självmord.

Att ta sitt liv hos Dignitas kostar 30.000 kr, man måste vara medlem och betala 600 kr/år. Företaget/föreningen har 5.300 europeiska medlemmar som när som helst kan avsluta sitt liv. Nog ger det en lätt fadd smak i munnen?

Bonde avslutar sin krönika:

"Människors upplevelse av lidande och deras önskan om att avsluta sitt liv är inget att se lättvindigt på, det är en smärtsam del av verkligheten som vi behöver förhålla oss till med mycket medkänsla. Det är knappast heller konstigt om lidande färgar en persons liv så till den grad att lidandet till slut upplevs synonymt med själva livet, även om livet i sig inte är grundproblemet. Bland hälso- och sjukvårdens många och viktiga uppgifter bör därför ett fortsatt stort fokus ligga på att lindra och trösta. Låt sjukvårdens uppdrag också fortsättningsvis handla om att efter bästa förmåga eliminera lidandet, men inte livet självt."



Vi ska helt enkelt ställa upp på varandra mer, ge stöttning och omtanke i den mån vi kan. Individualiseringen har lett in oss i navelskådning, egennytta och egoism. I grunden handlar det om de politiska reformer som har fixat till det så att vi inte längre behöver bry oss om några andra, barnen och våra gamla. Det fixar det Goda, Starka och pålitliga "samhället". Vi förstår inte att detta samhälle inte är Staten. Det är vi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många