Bostadskaoset och rättvisan



Bloggaren har skrivit förut om att jag drabbades av konsekvenserna när vår bostadsrättsförening sålde tre lägenheter till kommunen, alla runt min egen ägandes lya. Jag bodde där, i världens finaste lägenhet, i fyra år.

Sedan tvingade omständigheterna mig att flytta och efter det en kaotisk bostadssituation där jag tillbringade åtta månader ute i en stuga i skogen och nio månader i ett skjul - men i stan, innan jag äntligen fick tag i en ny lägenhet; en hyresrätt med en kostnad av 7.500 kr/mån. Om jag hade bott kvar så skulle inget av detta hänt. Visst kan man bli lite bitter.

"Omständigheterna" bestod av att familjen bredvid mig förde ett satans oväsen. Bredvid dessa bodde en muslimsk familj. Och på andra sidan vägg i vägg, ytterligare en invandrare som förde ett satans liv hela nätterna.

Dessa fridsstörare, bodde i s k bostadssociala lägenheter, en liten present som kommunen skänker till familjer med problem vilka kan bero på mycket: Vräkning från tidigare bostad är det vanligaste, men även exfängelsekunder med taskig framtid eller människor med tidigare missbruk förekommer.

När jag köpte min lägenhet fick jag ingen information om att två av mina närmaste grannar bodde i lägenheter köpta av kommunen. Men det skulle jag smärtsamt bli medveten om på mer än ett sätt.

Efter ett, trots allt, trivsamt boende i tre år, dök det upp intressanta små insekter i badrum och kök. Det var, naturligtvis, kackerlackor. En saneringsfirma sprutade gift i lägenheten vid tre tillfällen, men odjuren trivdes tydligen bra ändå.

Jag sålde lägenheten och stack till USA. Ingenting kunde få mig att återvända hem tills dess min flytt blev klar. Men innan resan hällde jag desperat ner två flaskor borsyra i avloppen. Trots allt måste odjuren komma därifrån. Jag ville inte lämna över dessa husdjur till nästa ägare. Tipset om borsyran tackar jag min kollega för. Och - visst. De jävla insekterna försvann, men det gjorde även jag. (De flyttade dock inte med mig).

Att jag skriver detta är p g a de senaste uppgifterna om den desperata jakten på bostäder åt "nyanlända". D v s sisådär 200.000, minst. Kommuner över hela Sverige köper nu upp bostadsrätter i ren panik, kosta vad det kosta vill. Beräkningarna ligger på summor runt 100 miljoner, men vi som har varit med ett tag vet att kalaset kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta eftersom massinvandringen aldrig tar slut. Inte förrän alla pengar är slut.

Stockholm kranskommuner är inget undantag. T o m Reinfeldts hemregion, Täby, ska inhysa nyanlända plus andra (?) till en kostnad av 30-40 miljoner. Danderyd, likaså, 32 miljoner. Det kryper sig allt närmare de verkligt förmögna och besuttna i Sverige.

Stockholms innerstad då. Här huserar rykten, men protesterna lär vara högljutt förtvivlade på godhetsapostlarnas paradis på jorden: Södermalm. Så tidigare i år kände sig staden manad att åtminstone skänka bort 50 lägenheter. Så man tömde ett vård- och äldreboende på Vintertullen på Södermalm för att ge plats åt "bättre behövande".

Fredrik Jurdell, vd för SHIS (Stiftelsen Hotellhem, vilka hyr ut rum åt hemlösa bl a) säger:

– Lägenheterna i Vintertullen ska hyras ut till nya stockholmare som sökt asyl och som fått uppehållstillstånd. Det är alltså inte frågan om en flyktingförläggning eller ett asylboende,
"Nya Stockholmare". Jo, de gamla är säkert överförtjusta.


Anders Göransson (S), ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd, understryker att stängningen av Vintertullen inte har något att göra med att det nu ska bli bostäder för personer som nyligen fått uppehållstillstånd.

Självklart inte. Vi har bedömt att det här inte är ett fungerande boende för de äldre. Renoveringen skulle innebära för stora störningar.

Behövs stället renoveras om vård- och äldreboendet är kvar och inga "nya stockholmare" flyttar in?

Mina egna erfarenheter av att dela bostadsrättshus med kackerlac,.., förlåt problem- och invandrarfamiljer, gör att jag nu lider med alla som eventuellt får hemfriden förstörd. På de flesta sätt.

För att inte tala om vad lägenheterna kostar för kommunerna. I Stockholm är priserna groteska. I de mest attraktiva stadsdelarna, typ Södermalm, kostar varje kvm 90.000 kr. Om man köper en etta på 35 kvm får man punga ut med 3 miljoner. Bara i innerstaden räcker inte 100.000 miljoner långt. Så därför får kranskommuner som Vallentuna ta smällen.

Vad kommer bostadsägarna att säga? Man frågar dem inte alls. Det är ett renodlat övergrepp på privat egendom då föreningarna inte kan säga nej när kommunerna står där med uppfläkta plånböcker fulla med våra pengar.

Föraktet för vanliga människor, föraktet för möjligheten att välja och politisk syrning över huvudet på människors levnadsförhållanden, gör att man inte känner att Sverige är en demokrati som tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Ouops! Det var härligt att skriva.


 






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK