Festivaler med tre kön



Bloggaren gör ännu ett nerslag i festivalyran (istället för att besöka någon än). Anmälningarna om "sexuella ofredanden" flödar in för varje kväll under de pågående festivalerna, just nu från Karlstad och är med igår kväll cirka 25 st. Det tafsas, fingrar och händer över flickors kroppar, innanför byxlinningar, på brösten och försök att tvinga till sig tungkyssar. Ofta är det hela gäng som omringar en flicka och går på henne på detta fruktansvärt vidriga och äckliga vis. När killarna får tillfälle släpar de flickan från platsen och våldtar henne. Trevliga typer.

Så vilka är dessa barbarer direkt från djungeln som sexuellt våldför sig på flickor så unga som 12 år? Enligt polisen är det fråga om "ensamkommande flyktingbarn" mellan 14-18 år som har det tråkigt på sitt HVB-hem och därför går ut för att roa sig.

Visst, polisen plockar in dem, men efter någon timme släpper man dem. Förstås. De är ju minderåriga och förstår inte att det de gör skulle vara ett brott. Det är bara att skaka på huvudet och breda ut armarna för att bedyra sin oskuld. Man förstår vare sig det ena eller det andra. Vilka toppen-entreprenörer för framtidens Sverige! Alla de gamlas beskyddare som tryggar pensionerna.

Samtidigt, på annan plats, med annat fokus än att bara förlusta sig, sitter två tjejer och drar ihop statistik över tjejers representation på musikfestivalerna. Tjejer på scenen då. Och det är viktig business för de här två jämställdhetsivrarna: Kristina Wicksell och Johanna Jung.

På siten Jämställd Festival sätter man samman statistik över de olika festivalernas artister och hur många det finns av varje kön. Man bemödar sig väldigt noga för att försöka förklara hur öppna de är för att kön kan definieras utifrån kriterier som varje individ väljer för sig själv.

De verkar inte vara medvetna om vilket motsatsförhållande de alldeles på egen hand konstruerar. En social konstruktion där man själv ställer upp alternativen till en omöjlig ekvation. När man räknar antalet kvinnliga artister i förhållande till manliga, blir det något förvirrande eftersom kön tydligen helt plötsligt räknas. De gör ett halvhjärtat försök att komma förbi detta:

"Och hur vet vi vilka som identifierar sig som kvinnor respektive män? Precis som många gissar så kan vi inte vara helt säkra på detta eftersom att vi inte har möjlighet att fråga alla artister personligen. Men vi försöker ta reda på så mycket vi kan om akterna och fattar sedan ett beslut utifrån den informationen. Vi har valt att skriva ”personer som identifierar sig om kvinnor” och ”personer som identifierar sig som män” för att vi tycker att det är ett mer sympatiskt sätt att se på människor."

"Sympatiskt"? De försöker själva utgå från akterna och därifrån själva besluta om respektive kön. Suck. I vilket fall som helst handlar det hela om att räkna i procent över hur stor andel kvinnor/tjejer och killar/män som deltar på konserterna. 50/50 är det optimala och idealiska. Alla blir lyckliga och änglarna sjunger i himmelen om detta förhållande blir verklighet. Här meddelar man att mansdominansen på årets festivaler har minskat från 79 procent förra året till 69 procent. Är det då män som själva tycker att det känns som att de är män.....?

När det handlar om skillnader i representationen för diverse grupper, tas det aldrig någon hänsyn till varför det ser ut som det gör. Om nu rockande män utgör 80 procent på en festival, betyder detta att det är fråga om en diskriminering av kvinnor som rockar?

Ja, enligt Kristina och Johanna och alla andra likhetsfeminister. Man tycks inte ägna en tanke åt att den sneda representationen kan ha något med kändisskap, kvalitet, teknisk och konstnärlig finess, lyssningsbarhet och publikt intresse att göra. Jag skrev om detta i mitt förra inlägg. Gudibrallan hade ett visst publikt intresse för en viss kategori människor, men var bland den stora allmänheten totalt olyssningsbara.


Men feministerna skyr det som verkligen är angeläget. Varför vill man inte kommentera och problematisera de sexuella övergreppen på rockfestivalerna på så unga tjejer som 12 år? Är det verkligen viktigare att räkna kön på dem som står på scenen än att ta del av det som pågår i publikhavet?

Det är extra tråkigt eftersom Kristina och Johanna också är väldigt unga tjejer som mycket väl kan utgöra ett mål för uttråkade pojkar från asylboenden. Använd huvudet innan det är försent!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK