"Den demokratiska människan"
Finns det något sådant som "den demokratiska människan"? Kan man fostras till att bli en sådan? Tydligen. Naturligtvis efter sedvanlig Myrdalsk social ingenjörskonst.
En "demokratisk människa" har ingen egentlig persona. Istället ska den förmås att sträva efter enkelriktning på värdegrundsprincipen om "allas lika värde". Skolan har demokratiserats så till den grad att det numera knappt ingår något annat än fostran i värdegrund och "demokrati".
Det är något konstigt med Sverige och demokrati. Vi förväxlar kvalitativ demokrati med kvantitativ sådan utan att förstå att där finns en skillnad. Att det finns en överdimensionerad riksdag, utskott till förbannelse och så då myriaderna av politiker i de "självstyrande" kommunerna, innebär inte att det är fråga om god demokrati. Eller för den delen, att människan i ett sådant system skulle bli en bättre demokrat.
Tittar man närmare så är det one way ticket som gäller. Sverige styrs av politiker och inte av folket. 10.000 politiker i stället för 1.000 betyder inte mer demokrati bara mer byråkrati och längre väg till det folk man säger sig representera. Det går aldrig att skapa en miljö lika för alla. Inte heller kan alla få lika fina lägenheter. Eller för den skull likadana bilar. De som önskar sig ett sådant samhälle får helt enkelt flytta till Nordkorea eller Zimbabwe (där det inte finns något för någon).
Istället för "allas lika värde" borde vi tala om "allas betydelse" för att samhällsmaskineriet ska snurra så friktionsfritt som möjligt. Har man betydelse så har man automatiskt en funktion. Har man betydelse kommer man dessutom närmare makten som annars är placerad högt över våra huvuden.
De nya förslagen om sammanslagning av landets 290 kommuner till större enheter kommer i sådana fall att leda till en urholkad demokrati och en urholkad medborgerlig betydelse i beslutsordningen. Orsakerna är naturligtvis byråkratiska; att det ska bli lättare att administrera, fördela och likställa de tillgängliga(?) resurserna. Honnörsord är naturligtvis jämlikhet och demokrati.
När jämlikhet och demokrati plockas ur samma hatt kan man börja fundera på om det ena verkligen förutsätter det andra. Eftersom jämlikhet i svensk tappning är fördelningspolitik genom höga skatter, rubbar faktiskt detta de demokratiska spelreglerna om självbestämmande och medborgerliga rättigheter.
Att slå ihop redan stora enheter i syfte att skapa mer demokrati är så dumt så att det inte ens skulle behöva sägas. Riktig demokrati har vi när t ex föräldrar röstar om vilken rektor en skola bör anställa eller när en stadsdel röstar om man ska anlägga en park eller restaurera en gammal.
Svenska folket har vid tre folkomröstningar svarat nej på frågan om kommunsammanslagningar. Men vad brydde sig politikerna om det? Folkomröstningar är nämligen bara rådgivande i Sverige. I samtliga folkomröstningar utom en har politikerna gått emot medborgarna.
Att i skolan fostra barn i rätt värdegrundstänkande är väl att täppa till alla hål till det "kritiska tänkandet" man säger sig värna om. Antagligen har inte det kritiska tänkandet kommit till det stadiet än.
En "demokratisk människa" har ingen egentlig persona. Istället ska den förmås att sträva efter enkelriktning på värdegrundsprincipen om "allas lika värde". Skolan har demokratiserats så till den grad att det numera knappt ingår något annat än fostran i värdegrund och "demokrati".
Det är något konstigt med Sverige och demokrati. Vi förväxlar kvalitativ demokrati med kvantitativ sådan utan att förstå att där finns en skillnad. Att det finns en överdimensionerad riksdag, utskott till förbannelse och så då myriaderna av politiker i de "självstyrande" kommunerna, innebär inte att det är fråga om god demokrati. Eller för den delen, att människan i ett sådant system skulle bli en bättre demokrat.
Tittar man närmare så är det one way ticket som gäller. Sverige styrs av politiker och inte av folket. 10.000 politiker i stället för 1.000 betyder inte mer demokrati bara mer byråkrati och längre väg till det folk man säger sig representera. Det går aldrig att skapa en miljö lika för alla. Inte heller kan alla få lika fina lägenheter. Eller för den skull likadana bilar. De som önskar sig ett sådant samhälle får helt enkelt flytta till Nordkorea eller Zimbabwe (där det inte finns något för någon).
Istället för "allas lika värde" borde vi tala om "allas betydelse" för att samhällsmaskineriet ska snurra så friktionsfritt som möjligt. Har man betydelse så har man automatiskt en funktion. Har man betydelse kommer man dessutom närmare makten som annars är placerad högt över våra huvuden.
De nya förslagen om sammanslagning av landets 290 kommuner till större enheter kommer i sådana fall att leda till en urholkad demokrati och en urholkad medborgerlig betydelse i beslutsordningen. Orsakerna är naturligtvis byråkratiska; att det ska bli lättare att administrera, fördela och likställa de tillgängliga(?) resurserna. Honnörsord är naturligtvis jämlikhet och demokrati.
När jämlikhet och demokrati plockas ur samma hatt kan man börja fundera på om det ena verkligen förutsätter det andra. Eftersom jämlikhet i svensk tappning är fördelningspolitik genom höga skatter, rubbar faktiskt detta de demokratiska spelreglerna om självbestämmande och medborgerliga rättigheter.
Att slå ihop redan stora enheter i syfte att skapa mer demokrati är så dumt så att det inte ens skulle behöva sägas. Riktig demokrati har vi när t ex föräldrar röstar om vilken rektor en skola bör anställa eller när en stadsdel röstar om man ska anlägga en park eller restaurera en gammal.
Svenska folket har vid tre folkomröstningar svarat nej på frågan om kommunsammanslagningar. Men vad brydde sig politikerna om det? Folkomröstningar är nämligen bara rådgivande i Sverige. I samtliga folkomröstningar utom en har politikerna gått emot medborgarna.
Att i skolan fostra barn i rätt värdegrundstänkande är väl att täppa till alla hål till det "kritiska tänkandet" man säger sig värna om. Antagligen har inte det kritiska tänkandet kommit till det stadiet än.
Kommentarer