Verklighetsprövningen



Reality testing är ett begrepp inom psykologin som handlar om att pröva hur våra föreställningar rimmar med verkligheten. Inte sällan handlar det om att vi föreställer oss att något som ska genomföras misslyckas eller t o m utmynnar i en katastrof. Det finns ingenting som tyder på att vi ska misslyckas utan det är vi själva som har målat upp ett värsta-scenario. Vi har blivit offer för en vanföreställning.

Naturligtvis kan vanföreställningen även handla om det motsatta: Att vi tror alldeles för mycket på vår egen förmåga. Drar man bara ut denna föreställning ytterligare ett par klick, så kan vi hamna i ett tillstånd av mani: Vi är världens frälsare. Eller en humanitär stormakt...

Det förstnämnda är enklast att pröva verkligheten på. Det senare kan bli en hårdare nöt att knäcka. Vem vill inte vara världens frälsare?

Vi har en svensk nomenklatura. En hög med förgyllda stroppar som medger sig själva fördelar vanligt folk bara kan drömma om. Nomenklaturan består av den politiska adeln, den kulturella överklassen och medieeliten. De är i princip gifta med varandra och håller ihop tills döden skiljer dem åt.

Nomenklaturan lever i en föreställningsvärld. De skyr verkligheten som en mal för ljuset. Man vill inte smutsa ner sina manikyrsina händer med.

Men så händer det. Världarna krockar. Media förlorar tiotusentals prenumeranter eftersom vi inte längre köper deras verklighetsbeskrivning. När det bilar och garage brinner i det ena bostadsområdet efter det andra, vaknar även det mest sovande folket i historien.

Det börjar bli väldigt svårt för nomenklaturan att förklara bort denna förstörelse som vi lever med dag efter dag. Inte bara det. Människor har blivit rädda. Man stänger in sig och stänger ute. Det är inte längre möjligt att framhäva Sverige som ett tryggt land där alla litar på alla.

Samtidigt drunknar vi i medias socialporr. Nästan allting idag handlar om "nyanlända", "ensamkommande barn", "utsatta utanförskapsområden" osv. Och vi känner inte igen oss i denna verklighetsbeskrivning. Socialrealism som på 70-talet har omvandlats till 2000-talets socialporr.

Stenhagen i Uppsala är ett sådant "utsatt" område. Det är inte utsatt i den bemärkelsen att det är invandrare som utsätts för s k strukturell rasism eller diskriminering. Det är i stället knegarna som har slitit ihop till sina bilar och hus som hela tiden får försvara sin egendom. Det är deras barn vars skolor bränns ner till grunden. Det är deras döttrar som våldtas när de står och väntar på bussen.

När gjordes ett reportage om alla dessa människor?

Bloggaren tror inte på något utanförskap om det inte specificeras i en kontext. Däremot finns det många individer som är utestängda ur den vardagliga gemenskapen. Men de tuttar knappast på några bilar, attackerar räddningstjänsten eller kastar sten och förstör bussar.

Utanförskapet är helt enkelt ingen ursäkt för den omfattande brottslighet som har växt fram i vissa invandrargrupper. När nomenklaturan kläcker ur sig socialporrsfloskler, är det för att slippa sitt eget samvete och ansvaret som ytterst sett är deras.

Nu börjar man krypa till korset ovanför den begravda humanitära stormakten.

Vi andra lever bara med konsekvenserna i ett land som aldrig har frågat oss. Vi behöver inte verklighetspröva. Vi behöver inga snyfthistorier för att legitimera vår existens. Vi behöver ingen nomenklatura förklädda till demokrater. Vi behöver bara se att ord också kan utmynna i handling till en framtid också för oss.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många