Fegheten driver Sverige i graven


Bloggaren läser gärna den skarpsynte och lärde debattören Patrik Engellau på Det Goda Samhället. I detta inlägg; Känn dig själv, resonerar han om hur den svenska fegheten, konsensusandan trögheten och den uppenbara oviljan mot att sticka ut hakan och skapa egna utrymmen för utveckling; fått oss att röra oss som ett stim av sniglar. "Små fiskar som lämnar stimmet blir tagna av gäddan".

Men denna feghet och tröghet har också varit framgångsrik. Inga rebeller som ställer makten på huvudet, gör att makten kan operera obehindrat. Inga fritänkande media som utmanar de stora drakarna. Och inga massdemonstrationer mot alla frikännanden i de svenska domstolarna för våldtäkter, misshandlar och mord.

Domstolarna är fega, poliserna är fega, politikerna och media är allra fegast. Men de är också okunniga och därmed inkompetenta för sin uppgift.

Att inkompetensen är så utbredd idag förstår man genom all relativisering som görs överallt där kunskap bara är ett svåruttalat ord.

Relativisering är att undgå att såväl attackera som försvara en avvikande åsikt i ett sammanhang där man kan fastna i en farlig konflikt om man inte ser upp. Det är feghetens oratorium. Aldrig ta ett steg utanför massorna.

Så att fastslå att det inte finns några fasta värden eller att kulturer inte skiljer sig åt, är ett typiskt förhållningssätt för dem som inte har kunskap om någonting. Genom att vara papegojor och bara upprepar det som makteliten skränar om, skaffar man sig själv både makt och inflytande. Man säger en massa, men det är floskler som man måste ha stödanteckningar för att minnas.

Sverige gav Winston Churchill nobelpriset i litteratur 1953. Han kom inte för att hämta det. Hans förakt för svenskarna var monumental och grundade sig i det otroligt fega agerandet som Sverige ägnade sig åt under WW2. Man förstår honom.

Den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus befann sig i Sverige under olika perioder från 1946 och framåt och skrev då boken Drabbad av Sverige, 1983. Det är en upprorisk bok som ger en skrämmande bild av ett kollektivistiskt, tyst, skrytbygge där den offentliga lögnen är att det inte finns någon offentlig lögn.

Vår solidaritet bygger på att vara osolidarisk mot det som avskiljer sig. Den stora massan hyllar likhet mer än något annat och de som avviker genom att uppvisa begåvning och ledarskap, måste tryckas ner i skoskaften. Ju enklare och ju mer formbar en individ är, ju mer pushas han/hon fram. Viljan att betala världens högsta skatter fast man inte får tillbaka en bråkdel av det man har betalat, är patologisk. Hon var en kvinna med sisu.

Åter till Patrik Engellau. Han jämför det svenska statsskiktet med en enda stor gård med herdar och får som ideligen hotas av vargarna. Våra kära politiker och de hundratals myndigheterna är herdarna och har tagit på sig uppgiften att hålla fåren i fållan p g a deras egen hmm, fåraktighet. Då och då hotas konstellationen av vargar; d v s de som gärna vill införa flexibla lösningar på arbetsmarknaden och låta medborgarna behålla mer av sin lön. Vargar är sugna på fårkött som bekant. De bryr sig inte om att räkna dem ens än gång.

Han kallar detta kader av politiker, de tusentals institutionella verksamheterna för att vidmakthålla ordningen och hålla oss under armarna från vaggan till graven; för det välfärdsindustriella komplexet.

Herdarna, som skaffar sig försörjning genom att administrera de vidlyftiga konsekvenserna av att Metafåren biter sig allt fastare i nationens medvetande, läs Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialförsäkringsutskottet, Migrationsverket, Socialdepartementet och så vidare.

Förmågan att hålla sig utanför detta komplex är omöjligt. Att förändra denna världsordning är också omöjligt. Vi sitter upp till öronen i det. I själva verket är hela detta komplex omöjligt att administreras från någon samhällsordning förutom en: Den socialdemokratiska.

Att ha mod att förändra är endast för individen. Men som ett får står ändå alla kvar i fållan.











Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många