En kvinnas bekännelser

Bloggaren kallar sig inte, som bekant, feminist. Men det gör mig inte automatiskt till en anti-feminist. Så länge feminismen arbetade för större makt och högre löner var jag med på tåget. Likaså att en kvinnas åsikter, inflytande och social uppskattning skulle väga lika tungt som mannens.

Det sistnämnda; att en kvinnas sociala gångbarhet fortfarande inte är helt accepterad, har förmodligen gått vänsterfeministerna förbi.

Om man är på fest med båda könen representerade så blir det ganska klart vilka som har det sociala företrädet: Männen.

En kvinna som tar stor plats, skrattar högt och skämtar, anses nästan som någon med problem. Om hon drar skämt så skrattar ingen, ingen kvinna åtminstone. När en man levererar ett likartat skämt drar det ner ett helt åskväder av skratt. Det är faktiskt irriterande.

Karl-Olov Arntsberg skriver två inlägg om detta med kvinnligt och manligt på sidan Invandring och Mörkläggning. Han menar att kvinnans sätt att undantrycka allt som sticker ut och bara var så snygg som möjligt för att bräcka medsystrarna den vägen, hittills har varit en vinnande koncept för att få så många män som möjligt intresserade. I slutänden är det ändå hon som väljer.

När kvinnor inte har lyckats nå den fulla sociala uppskattningen tycks man ha kompenserat denna via politiken Och det är här feminismen kommer in. Den feminism som vi plågas av är endimensionell. Man väljer exkludering av män och separatism. Separatismen gäller också andra kvinnor som inte har förstått att de är förtryckta.

En politisk, feministisk elit kommer att utkristalliseras. De gamla monogama äktenskapen blev omoderna i och med 1960-70-talets kvinnorörelse, där kvinnor sades vara oberoende av män. Inte bara det: Kvinnor ersatte män.

Intellektuella, vältaliga och klarsynta feminister som t ex Maud Eduards (hörde henne i ett föredrag på 90-talet), hamnar i bakvattnet av skrikiga unga tjejer som tror de vet allt. Jag föredrar faktiskt Ebba Witt Brattström framför Kakan Hermansson och Zara Larsson (ett skämt?). Men det är fördel Kakan framför Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg som kan sägas skapade tokfeminismen.

Radikalfeminism och systerskap är universellt olika. Systerskap kan alla kvinnor känna för varandra, den för oss närmare och är inkluderande. Systerskap handlar inte om politik och skrikande på taburetter. Det handlar om att trivas tillsammans och forma vänskap för resten av livet.

Om man hävdar att det inte existerar någon skillnad mellan kvinnor och män, förnekar man både kvinnan och mannens identiteter. Enligt radikalfeministerna påstås det existera en världsomspännande könsmaktsordning och omfattande patriarkala strukturer vilka håller kvinnan nere i skoskaften. Eller vid spisen. Hur ska man förklara denna motsägelsefulla teori? Ibland finns kvinnor (och män) men ibland finns de inte alls.

Så finns det några patriarkala strukturer? Javisst! Men inte riktigt som feministerna tror.

Hudiksvalls kommunfullmäktige brukar skicka ut enkäter till nytillkomna kommunalledamöter med frågan om på vilka områden  man vill jobba med. Inte oväntat vill män ha direkt makt i kommunala bolag. Kvinnor däremot, har som önskemål att jobba med frågor runt barn, fritid och kultur. Resultatet? I bolagsstyrelserna var 75 procent män.

Det går inte att förvandla en kvinna till en man. Att kvinnor är olika män borde överhuvud taget inte ifrågasättas. Om kvinnors villkor innebär att hon förnekar sina egna intresseområden i jämställdhetens namn, kan hon bli väldigt besviken. Att som kvinna bara erkänna sina manliga sidor, är förtryck.

Många är vi som har en jämn "könsfördelning" i vårt inre. Vi behöver inte kompensera eller lyfta fram bara en del av oss själva. Vi är fria och på ett sätt obundna av tiders ideal. Men normalfördelningen visar ändå att kvinnorna är kvinnliga och männen manliga.

Om man som kvinna "tänker som en man" gör man det för att man har ett internerat, naturligt manligt delobjekt. Om man som kvinna VILL tänka som en man, men inte har det naturligt, gör man våld på sig själv. Då gör man mannen till norm och påtvingar sig själv någon slags identitet där man kan matcha mannen.

Därför är den normkritiska, klass- och könsidentifierade feminismen en bluff. I det tak man försöker måla, rinner färgen ner på de tapetserade väggarna och golvet. Revolt och separatism leder inte till enighet och gemenskap, det leder till splittring.

För att citera T.S Elliot, en kattälskare av rang, som fick frågan vad som egentligen är skillnaden mellan katt och hund. Han svarade:

"A cat is not a dog".

Så jag tänker transkribera det hela till människor:

"A woman is not a man".


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många