"Är det verkligen fred vi vill ha?"

Mikael Wiehe skrev den; Fred. Om hur vi säljer ut oss i tyst diplomati och samförstånd för att sitta lugnt i båten. Men:

"Har man väl tagit fan i båten, så får man ro honom i land".

Hur stora delar av vår själ har våra makthavare huggit bort för att slippa krig och konflikter?

"Är det verkligen fred vi vill ha?
Till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det?
Att det värsta av allt är krig"

Var tid har sina krig. Fram till 1814 var i princip Sverige i krig oavbrutet. Efter Pommerska kriget i Preussen (1757-1762) höll dock freden i hela 26 år.

Att krigen upphörde, Sverige har nu haft fred i 200 år, kan förklaras med 1809 års regeringsform där kungens envälde och totala maktutövning avskaffades och istället inträdde en maktdelningsprincip mellan den styrande, lagstiftande och verkställande makten. Man byggde upp en riksdag som kom att se ut ungefär som idag men regeringen hade färre befogenheter. Kungen hade fortfarande avsevärd makt. Men i princip startade Sveriges demokratisering 1809. Dagen för 1809 års regeringsform var 6 juni...

Den svenska okunnigheten om detta är tragisk. Vår egen nationaldag är 6 juni och vi firar inte den för att Gustav Vasa kom till makten, utan för att den dagen innebar slutet för Sveriges krigsorgier under seklerna och vi grundade demokratin.

"Den som inte känner sin historia är dömd att återupprepa den". Och där står vi idag. Den enhet och fasta förankring som demokratin och den nationella identiteten innebar, har nu nästan gått förlorad. Det är så långt mellan de styrande och folket att vårt inflytande över vad som händer i vårt land är försumbart. Vi har återvänt till den enväldiga makten. Men varför sätter sig inte folket upp mot makten och kräver sin rätt?

För det första verkar vi ha glömt själva essensen i demokratin; Att "all makt utgår från folket". Våra folkvalda är tillsätta för att bevaka och framföra våra intressen inför parlamentet. Gör de det?

För det andra har vi glömt våra maktmedel för att visa vårt missnöje med sakernas tillstånd. T ex en generalstrejk. Undandragande av skatt (lär av Panamaaffären). Eller dagliga demonstrationer på läktaren i Riksdagen. Högljudda körer som överröstar tal och röstning  kan kanske ge en viss effekt innan polisen kommer, Deponera hyran hos Länsstyrelsen (hyresbolaget kan inte vräka dig). Anmäla minsta skitsak till polisen. Anmäla polisen för bristande utredningar. Korka igen trafiken. Mm, mm.

Sverige har mycket att skämmas över i modern tid. 1900-talets oerhörda fasor undgick Sverige genom ren feghet. Man vinner knappast hela världen genom att sälja sin själ. Det har detta lilla beskäftiga land gjort, men nu har vi fienden mitt ibland oss: Islam och terrorismen. Dels det rena mördandet på civila, men också den vardagliga kriminaliteten, sexövergrepp och sextrakassering av så unga flickor som 8 år. Det sker i grupper av unga män, män som roar sig med "svennehoror".

Detta kan betraktas som en typ av krigshandlingar. Länder i krig låter motståndaren känna sig besegrad genom att soldaterna våldtar deras kvinnor.

Ställer svenska politiker något ultimatum och ger polisen potenta verktyg för att visa att vi inte accepterar sådant beteende här i landet?

Nix. Istället jobbar man för högtryck för att säkra en svensk plats i FN:s säkerhetsråd. Och eftersom målet helgar mindre snygga medel, så sysslar nu Margot Wallström med att muta länder till att rösta för svenskt deltagande. Representanter från 27 länder var här och uppvaktades som värsta kungafamiljen. Alla miljoner som detta kalas kostade togs från biståndsbudgeten! Snyggt Sverige!

Man hade maskerat det hela till ett klimatseminarium, bara en sådan sak, men ännu skitigare är att "deltagarna" på det fiktiva mötet bestod av fattiga länder; ö-nationer och resten från u-länder. Men de sitter i den åtråvärda generalförsamlingen...

Man kan jämföra och överföra maktelitens sätt att tänka när man betraktar den makalösa slappheten som har präglat svensk massinvandringspolitik fram till nu. Vid utgången av 2014 var antalet invandrare (även nordiska, tyska, amerikanska etc) 2.092.000 eller 21,5 procent av befolkningen. Då räknas även de som är födda i Sverige men med två utrikesfödda föräldrar. Bara från år 2000 fram till idag har Sverige mottagit cirka en miljon nya människor. Den svenska andelen av befolkningen fortsätter att minska. Ut: Välutbildade och ambitiösa. In: Lågutbildade ökenfolk och krigsskadade unga män. Eller också välbärgade skitungar som önskar bättre förutsättningar.

Kan den svenska hållningen till vansinnet vara att vi åter köper oss fria? Som under nazisterna, som för östblocket? Genom att skämma bort och underlätta tillvaron för denna mängd människor, kanske vi kan undgå att bli utsatta för islamistiskt våld och terror? Istället vänder man på hotet till att det gäller högerextrema grupper och nationalistiska partier inom EU. Plus den löjliga fixeringen vid "fienden i öst", Vladimir Putin? Och vad betyder den intensiva kampanjen för en plats i säkerhetsrådet i sammanhanget? Sverige kommer ändå bara att sitta på observationsplats och inte ha ett korvskinn av inflytande.

Eller är det kanske så att man är rädd för ett kommande krig? Ett krig där vi är chanslösa. Ett krig som kommer att finnas mitt i vårt Sverige.

Kanske kan det vara värt att utkämpa kriget för vår frihet? Trots allt kan ingen fred pågå i all evighet. D v s om man inte låter fienden vinna utan strid. "Med freden kommer tystnaden".