"No news is good news"

Man blir lite uppgiven när man tar del av det svenska nyhetsflödet. Vare sig det hela rapporteras om på radio, gammelmedia på nätet och TV (ser bara ibland), så är nyheterna exakt desamma. Dag efter dag. Men skulle kunna ändra ordspråket till "no news is news".

Den anti-intellektualisering som pågår framför allt, i radio, illustreras bäst av utrikesreportagen som ofta är intill outhärdlighetens gräns känslodrypande och inriktade på någon enstaka familj och deras öde. Katja Magnussons halvtimmesreportage om enskilda människors öde (och äventyr) är i klass med elevarbeten i skolorna. Icke-ifrågasättande ("kritiskt tänkande"???) om sanningshalter och andra alternativa källor. Förresten; elevarbetena är bättre.

Här är en typisk rapport från Katja om mannen som förlorade nästan hela sin familj; fru och fem barn. En 7-årig dotter överlevde under det sönderbombade huset, bröt benet och har en del skrapsår. Det är bara det att Katja får det berättas för sig, och vet inte hur huset låg någonstans eller såg ut. Eller för den delen varför pappan var fullständigt oskadd.

Enskilda öden säljer. Men det brukar vara tabloiderna som spelar på känslonerverna. Public Service borde vara mer faktabaserad. Idag är radio P1 ett stort badkar av tårar och dallrande känslosplatter, barns öden och så naturligtvis de oändliga reportagen från flyktingläger, uppsatta stängsel och alla Ali-Babbor som bara inte "kan" utvisas ur Sverige.

Det är kanske cyniskt att tänka i de här banorna. Men om man försöker följa nyhetsflödet varje dag och det alltmer börjar likna Hemmets Journal blir man nog lite cynisk. Var finns djupodlande fakta, analyser och de inträngande reportagen från maktens boningar i dagens media? Nej, just det. Det är svammel, lösa trådar och känslostormar som nådde sin kulmen vid publicering av den lille döde killen Alan, som är cyniska, exploaterande och spektakulära. Två s k människosmugglare har nu dömts för sina gärningar till fyra år och två månader i Turkiet.

Tidigare i höstas blev Alans pappa, Abdullah Kurdi, själv anklagad för att han hade fixat båten och resan över Medelhavet och tagit betalt av en grupp andra passagerare. Kurdi skulle alltså vara indirekt ansvarig för sin sons död på mer än ett sätt. Om det nu var hans son?

Ännu mer invecklad blir historien, när man som engelska Brietbart tar upp tre försvårande omständigheter:

1. Var bodde man egentligen? Olika bud, olika historier, otydliga budskap från pappan. Var Alain hans son?. Uppgifter har dykt upp om att pojken hette Alan Shenu. Och kom någon annanstans ifrån. Familjen hade redan nekas asyl i Canada där en syster hade föreslagit att Abdullah kunde få tänderna fixade vilket han sade han hade mist i syriskt fängelse. (Även en version av att Sverige var hans slutmål finns).
2. Abdulla Kurdo berättade nämligen att han hade stridit i syriska flygflottan, blev sedan fängslad, torterad och fick tänderna utdragna. Han lyckades muta sig ut genom att sälja sin affär i Damascus; en nätt liten summa på $25.000, ungefär 212.000. Abdullah var knappast fattig med eller utan mutpengarna. Berättelsen hänger inte ihop på något sätt eftersom det framkom att familjen inte alls hade bott i Syrien de tre senaste åren.
3. Och så frågan om bilden är autentisk eller ett collage? På flera punkter stämmer inte bilden med det sammanhang den har utspelats sig i. Det nästan kammade håret och armarnas position och ställning är bara två av flera tveksamheter. Hans hud är också märkvärdigt rosa för att ha legat i havet x antal timmar. Har hela världen gått på en riktig praktbluff?

Och varför sägs det vara en "moralisk plikt" och att "ta ansvar" just för människor från den här regionen i en värld så full av elände. Sydsudan, Mali, Nigeria där förföljelsen av kristna är som allra värst, men också i högsta grad i Mellanöstern. Härifrån kommer dock inga inkännande reportage och krokodiltårar eller om vår "moralisk plikt" att hjälpa utsatta människor. Varför? Går mänskligt lidande att mäta utifrån olika värdeskalor?

Under Ebola-epidemin i Västafrika 2014, fanns inga gråterskor där, trots att det borde bara en självklarhet för känslostyrda personer som Katja Magnusson. Sverige, "den humanitära stormakten" gjorde en ganska påver insats i de drabbade länderna. Osäkert hur mycket pengar man satsade på att ANDRA länder skulle "ta sitt ansvar", men det låg på över 200 miljoner. De insatsstyrkor som Sverige bidrog med var i huvudsak sjukvårdsutrustning och transporter, men det fanns även eldsjälar som riskerade sitt liv med akt och tanke, t ex sjuksköterskan Anna-Mia Ekström. Hennes ord om svenska karriärister som är ovilliga (fega) när och där de egentligen behövs bäst, kan appliceras på många. Att sitta i trygghet på kontoret och ömka små barn flera hundra mil bort är lättare än att befinna sig i eländets centrum. Man kanske t o m kan revidera sitt smala och genomskinliga tänkande till förmån för äkthet och vidsynthet.