God eller äcklig ordsallad?


Ordsallad brukar betyda att man har osammanhängande tal med vilda associationer, och förekommer ibland hos schizofrena. Men även till synes friska personer kan rapa ur sig ordsallader. Kulturrecensenter t ex.

Ebba Witt-Brattström, är själv författare och just nu aktuell med en ny bok. När hon själv recenserar böcker kan det låta så här:

"Upprättelse, folks, visst hörs ett svagt eko av trettiotalets svenska proletärmodernism? Moa Martinsons lilla Mia eller Harrys fosterpojke Martin, samma förtärande bildningstörst här som där. Också de ville förstå sin plats på samhällets botten, för att kunna ta sig vidare, ut i världen. Liksom Ferrantes Lila, kvarterets mörka vildfåle och hennes väninna, den vänt blonda Lenù (Elena), romanens berättarjag."

De vilda associationerna har kulturrecensenterna gemensamt med de schizofrena. Men studerar man snobbismen lite närmare så döljer ordsalladen nästan ingen substans. Bra eller dålig är upp till var och en att avgöra.

Lena Andersson som jag respekterar väldigt mycket är tyvärr också en riktig blandsallad när hon skriver. Men till skillnad mot Ebba är Lena Andersson intressant. Här skriver hon om den intolerans som kännetecknar segregerade badtider för kvinnor och män. Vem går man egentligen till mötes? Vem blir det härnäst? Fast så här skriver hon:

"Begreppet tolerans tycks ha genomgått en transformering. Värnandet av den myllrande folkblandningen, som brukade vara toleransens ideal och prövosten, kallas numera intolerans, åtminstone i simbassängen. Bland liberaler pågår sedan länge en diskussion om tolerans och kulturell praxis. Ett exempel är exklusiva kvinnotider i kommunala badhus."

Men lite mer kött på salladen var det, jämfört med Witt-Brattströms ordonani.

Sallader som rör sig runt ofarliga spörsmål och kastar in PK-uttryck för att visa hur rätt man är, är förmodligen den vanligaste. Om man bara kryddar på med lämpliga uttryck så kan man vara rätt säker på någon stjärna i Michelinguiden.

Det totalt betydelselösa uttrycket "mänskliga rättigheter" tycks gå att tejpa på det mesta som bara liknar något man kan göra om inte 'om' fanns. Är det en mänsklig rättighet att få barn t ex? Nej, naturligtvis inte. Men många uppfattar det som om det vore detta. Är det förresten en mänsklig rättighet att slippa kvinnor i badbassängen? Tja, man kan ju alltid fråga Muslimska mänskliga rättighetskommittén.

Om man har lyssnat till söndagsintervjun med Silvana Imam så får man sig till livs en ordsallad utan motsvarighet. Kvinnan är så övertygad om sin överdimensionerade berömmelse att det är svårt att hålla sig för skratt.

För övrigt blir hon presenterad som "lesbisk queerfeminist och antirasist". Och det ligger lika rätt i munnen som i etern och politiken. Att bli presenterad så är lika safe som att sitta i barnvagn. Salladen går ner och även om man inte gillar den måste man pressa ner den och säga att man gillar den.

Den här salladen finns att läsa på FI:s hemsida:

"En bred inkluderande och antirasistisk feminism är svaret på de ekologiska, ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska utmaningarna. Vi vill vara en kraft som kanaliserar människors visioner om en annan utveckling – i Sverige och globalt. Med fler feminister i maktens rum tas ett större ansvar för Sveriges roll i en global maktordning där rika länder profiterar på de fattiga och slösar med jordens resurser."

Det verkar som om ingenting är omöjligt för FI. Förutom att man aldrig någonsin kan få någon makt då.

Bloggaren har i flera år observerat hur ordet 'makt' används och hur ofta det används just i feministisk terminologi. Könsmaktsordning, maktstrukturer, makt/sex/kön, ekonomisk makt, patriarkala maktordningar etc ut i oändligheten. 'Makt' förekommer i väldigt många ordsallader, kanske i alla.

De mest maktlösa, som de schizofrena, kan åtminstone producera ordsallader med stor humor. Det borde fler ta till sig av.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK