Det stora kriget vinns inte med antinationalism

Förneka inte nationen, skriver Lars Trädgårdh, professor i historia, i senaste numret av Axess.

"Dagens anti- eller postnationella retorik kan alltså inte spåras till en historisk fäbless för postnationella utopier. Den har istället mer samtida rötter. Dels kom nationen och nationalismen i mitten av 1980-talet åter i fokus för forskare som Ernest Gellner, Eric Hobsbawm och Benedict Anderson. I den tidens dekonstruktivistiska anda kom nationen ofta att uppfattas som en ”social konstruktion”, en ”uppfunnen tradition”(Hobsbawm), eller en ”föreställd gemenskap”(Anderson). På samma sätt som manlighet och kvinnlighet för en del genusforskare kom att ses som snäva och exkluderande former av lömsk essentialism och begränsande normalisering, kom nationen att ses som såväl artificiell och falsk som en social och politisk tvångströja.".

Den goda nationalismen har inneburit frihet för individen men samtidigt ingår han/hon i den nationella gemenskapen. En sådan nationell sammanhållning är inte baserad på etnisk tillhörighet utan snarare på att man ingår som medborgare i ett större sammanhang. Men i vår tid regerar okunnigheten om vår historia och visar sig som relativism. Denna har spritt sig in i de flesta akademiska disciplinerna.

Att ständigt referera till "sociala konstruktioner" har blivit den verkliga tvångströjan som man satt på oss alla. Vi är sociala konstruktioner och våra liv är bara ett uttryck för dessa. Vi anses också sitta fast i "strukturer", utan närmare definition.

"Artikel efter artikel har inte bara betonat nationalismens mörka sidor (exempelvis Nazi-Tsykland, min anm) utan även presenterat en historisk bild av Sverige som anfäktat av rasistiska idéer; ett land där rasbiologi och ett etniskt anstruket folkhemsideal dominerat. Man pekar gärna också på en kontinuitet som kopplar samman gårdagens nazister med dagens sverigedemokrater. "

Nationalism är ett rött skynke för alla globalister som vill se en värld utan gränser. Det (o)lustiga i detta är att gränslöshetens förespråkare är makthungriga vänster/liberaler som också har en osund föreställning om kollektivism (vilket i sig skulle vara en tanke om en sammanhållen enhet; samhällskroppen). Men sammanhållning av typen KASAM (Känsla av sammanhang) är ett annat rött skynke för fr allt vänstern som vill slakta familjer och kärnvärden. Den ensamma individen anses som fri från alla bojor och kan ägna sig åt navelskådning och sex på ett icke-normativt sätt. Det normativa är t ex samhällsmoral och etik och färdigprogrammerade föreställningar om hur omvärlden ser ut. Nationalism är den yttersta konsekvensen av ett normativt tänkande, menar man.

Man drar alltid fram skeletten ur garderoben för att visa hur mörk och destruktiv nationalismen är. Att betrakta den egna etniska gruppen som överlägsen alla andras är i själva verket en avart av nationalismen. Istället är den nationella plattformen både demokratisk och det som skapar välstånd utifrån de egna resurserna och humankapital (där ingen är högre eller lägre.) (Jmfr Per Albin Hanssons Folkhemstal från 1928.) Per Albin Hansson var i själva verket en fullfjädrad nationalist vilken man idag skulle betrakta som nazism.

Sverige har inte haft krig på 200 år. I början av 1900-talet låg det inte ens 100 år tillbaka i tiden. Nationalismen var stark just för medvetandet om den egna sårbarheten var stor. Men utvecklingen tog en vändning där Sverige byggde upp sitt enormt framgångsrika Folkhem. När andra europeiska länder låg i spillror efter WW2, byggdes sten efter sten upp ett välstånd utan motsvarighet i modern tid i Sverige. Detta som en följd av att Hitler aldrig attackerade Sverige. Den tidens politiska ledare, industrier och kapitalister tog i själva verket chansen till handel och diplomatiskt utbyte med Tyskland. Den tiden i modern svensk historia är en enorm skamfläck för vårt land.

Kanske kan man se dagens massinvandring och mångkultur som en följd av just denna skamfläck. Nu försöker den "humanitära stormakten" att återta stoltheten genom att bidra till försörjning av alla som korsar Sveriges gränser och säger, skriver ASYL. Men i grunden råder samma nationalistiska tänkande om Sverige som det bästa landet i världen...

Den antinationella rörelsen i form av vänsterns/liberalers vurm för mångkulturalism ligger förankrat i samma jordmån. Alla ska få plats under det svenska paraplyet, alla ska få vad de behöver, alla är jämlikar och ingen kultur är bättre än någon annan. Det finns inga illegala invandrare och alla kallas för "nyanlända svenskar". Det sistnämnda tyder på en nationalism bortom allt förnuft nämligen att alla världens folk är svenskar!

Precis som under de senaste hundra årens säkerhetspolitik, tar man nu hänsyn och kryper för islam. Tyskland är redan nämnt men det som man kanske inte tänker på är Sveriges agerande under det "kalla kriget" från 50-talet fram till 1989. Den stora frågan under denna tid var att "vem kommer först att trycka på knappen", syftande på USA:s och Sovjets fiendeskap och när det skulle smälla mellan länderna.

Som ett litet land intryckt nära kommunistiska DDR och Sovjetunionen, gällde det att smörja rätt avloppsrör och demonisera dess motståndare. Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson var det radarpar som skapade den "internationella solidariteten". Som tidigare med Nazi-Tyskland reste man nu ner till DDR och skapade "goda" relationer. DDR:s gränspatruller sköt ihjäl alla som försökte ta sig över Järnridån till Väst. Men Palmes "solidaritet" sträckte sig inte till folket utan dess ofattbart grymme ledare Erich Honecker.

Palme tog kraftig ställning mot USA. Så här efteråt ifrågasätter fler än jag, hans berömda, hätska tal om USA:s krig i Vietnam. Nordvietnam var en kommunistisk diktatur och USA:s engagemang handlade om att besegra denna och återfå stabilitet i regionen. Vad man än tycker om detta så fanns det inte någon egentlig anledning till att den svenska statsministern fördömde USA och gödde kommuniststater som Nordvietnam, Nordkorea och Cuba. Dessutom utökades Palmes "solidaritet" till att ge miljonbistånd till det s k Palestina och ett totalt fördömande av Israel som lämpligt nog är i förbund med USA.

Palmes gloria har snarare lyst ännu starkare nu på 00-10-talet. Ingen tycks tänka på att hans enkelriktade "solidaritet" hade med den egna nationen att göra precis som hans föregångare: Att skydda Sverige mot den mest aggressiva regionen är primärmålet. Att samtidigt framstå som världens räddare är den andra. Sverige som det stora samvetet och "humanitär stormakt" är ett uttryck för hybris och självförhärligande. Men det får aldrig nämnas med sitt rätta namn: Nationalism.

Antinationalisterna lever på sina lögner om Mänskliga Rättigheter som man kastar ifrån sig åt olika håll. Samtidigt har vi utmärkt oss inför hela världen för att vi inte lever upp till dessa själva. Historien om Ellinor Grimmarks kamp för samvetsfrihet inom svensk sjukvård, ställer frågor om hur det står till med hela världens lilla samvete. Bl a här och här. I alla fungerande demokratier, utom något enstaka, är rätten till samvetsfrihet en bärande del av demokratin tillsammans med yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och meddelarskydd.

Bloggaren är ingen abortmotståndare, men jag tycker samvetsfrihet är självklar i en demokrati där man dessutom har religionsfrihet inskrivet i grundlagen. Det är lite typiskt att de självutnämnda antinationalisterna och antirasisterna även är motståndare till människornas rätt att besluta själva. Det ingår på något sätt i menyn där man rättfärdigar sin egen ståndpunkt som den enda rätta. Alla former av folklig förankring är farlig, därför att de bärande grundbultarna som ingår i den nationella suveräniteteten, förutsätter gränser för vad man får göra och inte.

Den rådande folkvandringen som pågår är ett resultat av antinationalisternas dröm om gränslöshet. Om man tänker på det eller inte, så innebär denna invasion från tredje världen ett stort hot mot vårt sätt att leva. Fast i antinationalisternas värld ingår samma strategi som under WW2 och det kalla kriget. Öppna famnen, klappa på huvudet, var samarbetsvillig ut till utplåningens gräns. Och framför allt: Var snäll!