Rea på identitet


Ingenting är så typiskt svenskt som att jämna ut och hugga av alla kantigheter som definierar något/någon i specifik form. Specifik och speciell har inte varit det som samhället har belönat på något sätt, tvärtom. Gränsen är hårfin när det handlar om konstigt och normalt där det normala förutsätts vara lika och konstigt olika. Att definiera sig som unik individ har aldrig varit populärt i Sverige för då riskeras "jämlikheten" vilket egentligen är detsamma som konformism här i landet.

Jämntjockheten förutsätter ett avidentifierande av människan och under de senaste decenniet även en avkodning av könsidentiteten. Skillnader på människor skyfflas in under negativa epitet trots att skillnader är det som gör oss till dem vi är. Den svenska modellen består bara av en avkodning av all identitet, från det lilla till det stora.

Varför? I grunden handlar det om konfliktångest, men det tar väldigt många uttryck. Kränkningskulturen är en produkt av det här tankesättet. Som exempel: När skolbarn spelar fotboll, hockey, handboll etc, så ska man inte spela för att vinna och om man ändå gör det så har man bestämt att målen inte räknas. Alla är ju i alla fall lika bra, ingen ska behöva känna sig kränkt för att man förlorar eftersom ingen heller vinner.

Nyheter som beskriver utsatthet och klyftor (fast dessa är de lägsta i hela västvärlden) får stort genomslag, medan människor som har lyft sig och kommit tillbaka till livet inte alls är intressant. Det är kollektivet som styr, individen är hopplöst underordnad.

Det här öppnar porten till något riktigt otäckt som är en produkt av detta synsätt: Mobbingskulturen. Eftersom individuella skillnader undertryckts och framgång straffas, är det öppet mål för skitsnack, utfrysning, förlöjligande och ignorans på såväl skolor som arbetsplatser.

Fast samtidigt som detta pågår, eller rättare sagt, existerar, en pågående identifieringsprocess. Man kan aldrig hindra varje människas från att utveckla en egen profil som inte är lik någon annans. I det utslätade grå kollektivet och könsneutrala påtvingande doktriner på små barn, har det väl aldrig varit sådana stora skillnader på hur pojkar respektive flickor klär sig. Jo, på 50-60-talet förstås.

Små flickor och unga tjejer har rosa kläder, rosa mobilskal, rosa väskor och rosa glasögon. Killarna är måna om att se coola ut med mycket detaljer på kläderna, dyra sneakers eller rapp-stuk. Färger existerar inte i killarnas värld. Fast vad vet jag? Underkläderna kanske bara sprakar.

Parallellt med den svårt patologiska svenska formen av feminism, feministiska regeringar och feministisk utrikespolitik, gror nu en verklig och berättigad ilska över vad dessa horder med arabiskmuslimska män utsätter oss kvinnor för. Det är säkert tiotusentals svenska kvinnor som har vaknat upp nu efter sexattackerna i Köln, Kalmar och Stockholm. Det är verkligen i elfte timmen.

Samtidigt kämpar de etablerade feministerna för att relativisera våldet från dessa män. "Alla" män är av samma skrot och korn, svenska män nyper oss också i ändan... Snart raseras tronerna som dessa gamla idiotfeminister sitter på, vare sig de heter Gudrun Schyman eller Ebba Witt-Brattström. Deras postmodernistiska versioner av vår värld är inte värda att bevara i en värld som nu strävar efter kollektiv och individuell identitet. JAG definierar mig så HÄR, och banne den som försöker tala om för mig något annat.

Och slutligen: Behovet av en nationell identitet har aldrig varit så skriande stort som i dagens massinvandring av främmande kulturer som befinner sig flera hundra år efter vår egen utvecklingsnivå. Mångfalden är ingenting annat än enfald. Vi ska inte behöva införliva, integrera, dessa urmodiga  och undermåliga tankesätt i vårt eget samhälle och gemenskap. I sådana fall urholkas våra egna landvinningar i demokratiska och kulturella värden, samt likvärdighet mellan könen.

En förankrad och fast nationell identitet innebär trygghet, gemenskap, tillit och homogenitet. Det sistnämnda behöver inte vara omkring etnicitet utan att alla delar samma kultur och värderingar. Gör man det inte, splittras det gemensamma kittet och krackelerar. Precis likadant som i en separat individ vars inre värld trasas sönder och bildar psykisk sjukdom.

Just nu är Sverige ett sådant sjukt land vars behov av tillhörighet aldrig varit större.


Kommentarer

Martin sa…
Hehe, hur tror du att folk skall kunna känna gemenskap när de inte har samma historia? De kommer omedelbart att splittras längs etniska linjer vid första kris. Det där SD-snacket att homogenitet utan etnicitet är bara ytligt.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många