En diagnos för varje stadsdel gör skillnaden
DSM - ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders", diagnosbibeln som dikterar läkarna att skriva ut medikamenter i tätt samarbete med läkemedelsindustrin, är ibland i blåsväder men fortsätter ändå att styra den flitiga användningen av psykofarmaka.
Det finns idag ett otal diagnoser för mänskliga beteenden fast många av dessa aldrig innan har betraktats som störda eller sjuka. Diagnoserna ADHD, ADD, Asperger, Tourettes och OCD är exempel på hur man patologiserar beteenden snarare än psykiska tillstånd. Att sådana beteenden måste medicineras faller på sin egen orimlighet. Att högstadielever, som springer omkring i klassrummet, pratar högljutt i mobilerna och kallar tjejerna för 'hora', får diagnosen ADHD blir en anledning till att man kan skylla på denna när man får tillsägelser. Dessutom får man lite roliga piller som nu säljs på svarta marknaden. ADHD är nog det värsta som har hänt Sverige och har skapat klasskillnader av ett helt annat slag än tidigare.
Överanvändningen av beteendediagnoser finns främst bland den unga generationen i våra förorter, medans diagnoser som beskriver vissa typer av lätta funktionsnedsättningar, återfinns bland de välbärgade och inflytelserika i områden som Djursholm.
Om detta skriver Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi, i DN. För varje år blir de fler: tusentals arbetssökande kodade och förklarade som funktionsnedsatta hos Arbetsförmedlingen. Man får arbete i "skyddad verkstad" som t ex statliga Samhall.
Detta beror inte på att de arbetssökande har blivit sjukare utan att deras anställningsbarhet har minskat. En tredjedel av dagens arbetssökande är idag klassade som funktionshindrade(!), men i själva verket har alltså dessa ovanligt svårt att få ett jobb p g a andra icke-medicinska orsaker. Det har blivit ett sätt att hantera sociala problem. Oönskade beteenden och uppförandekoder medikaliseras för att göra sig av med dessa arbetssökande helt enkelt. Kraven från samhället har mer och mer bytts ut från meritokrati till social kompetens och kommunikativ förmåga.
En stor, växande grupp anses som funktionshindrade p g a att de inte kan svenska och har baskunskaper. På detta vis förstörs alltså rekordmånga invandrare chansen till den ordinarie arbetsmarknaden. Samhall och liknande aktörer har betydligt lägre krav på sina anställda och är fördragsamma med frånvaro oavsett orsak. Bloggaren var på ett studiebesök på Samhall på 90-talet och kan bekräfta detta. Det var ledsamt att se människor som fick prestera långt under sin förmåga och att framtiden skulle fortsätta på samma sätt.
Att inte använda sin egen kapacitet fullt ut för att man har blivit klassificerad som funktionshindrad, påverkar hälsan negativt, främst i de kognitiva funktionerna. Symtomatiskt nog, så blir personen funktionsnedsatt eftersom det normala lärandet inte kan utvecklas. Och att befinna sig längst ner på samhällsstegen blir permanent. På detta sätt blir man också kvar i förorten.
Exemplet på den definitiva motsatsen är det fina Djursholm i Täby. Hem för Fredrik Reinfeldt och såväl Anna Kindberg Batra som Gudrun Schyman har växt upp här. Djursholm och det närliggande Danderyd, producerar många framgångsrika människor med stor makt, TROTS att man där tillskriver många elever diagnosen dyslexi (läs- och skrivsvårigheter). Så vari ligger skillnaden? En funktionsnedsättning borde ju även här vara negativt för chansen att få jobb. Ett bra jobb dessutom.
Så är inte fallet. Kraven från ett meritokratiskt system (utbildning, erfarenhet räknas) är inte bindande i samhällsklasser som producerar framgång. Istället, säger Holmqvist, att det handlar om något som han kallar för konsekrering: social, moralisk och estetisk upphöjelse.
Eleverna i dessa "upphöjda" stadsdelar är knappast mer begåvade, men de har rätt mål i mun. Är det så att elever producerar dåligt ger man dem diagnosen dyslexi. Denna medikalisering innebär att eleven får längre tid på sig och att särskilt stöd sätts in. "Funktionshindret" har satts i system för att få fördelar istället för att bara ge nackdelar i en mindre bemedlad stadsdel.
Social smidighet, konsten att spela intressant och begåvad och ha ett fördelaktigt yttre, har lärts in sedan barnsben. Och det råkar vara precis dessa förmågor som premieras i dagens värld. Man blir eftertraktad, efterfrågad och får så småningom en hög position i näringssektorn eller politiken. Där är det ingen som kommer att märka att man i själva verket inte kan någonting eller vet vad man pratar om. I regel kommer de andra också från samma samhällsskikt där ingen vet vad man pratar om, men lyckas framställa det som om man kunde det.
Att lyckas i livet är som vanligt beroende av den kontext man utgår ifrån. T o m diagnoser och medikaliseringar av tillkortakommanden som är högst ordinära kan utnyttjas till sin motsats om man kan konsten.
Det finns idag ett otal diagnoser för mänskliga beteenden fast många av dessa aldrig innan har betraktats som störda eller sjuka. Diagnoserna ADHD, ADD, Asperger, Tourettes och OCD är exempel på hur man patologiserar beteenden snarare än psykiska tillstånd. Att sådana beteenden måste medicineras faller på sin egen orimlighet. Att högstadielever, som springer omkring i klassrummet, pratar högljutt i mobilerna och kallar tjejerna för 'hora', får diagnosen ADHD blir en anledning till att man kan skylla på denna när man får tillsägelser. Dessutom får man lite roliga piller som nu säljs på svarta marknaden. ADHD är nog det värsta som har hänt Sverige och har skapat klasskillnader av ett helt annat slag än tidigare.
Överanvändningen av beteendediagnoser finns främst bland den unga generationen i våra förorter, medans diagnoser som beskriver vissa typer av lätta funktionsnedsättningar, återfinns bland de välbärgade och inflytelserika i områden som Djursholm.
Om detta skriver Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi, i DN. För varje år blir de fler: tusentals arbetssökande kodade och förklarade som funktionsnedsatta hos Arbetsförmedlingen. Man får arbete i "skyddad verkstad" som t ex statliga Samhall.
Detta beror inte på att de arbetssökande har blivit sjukare utan att deras anställningsbarhet har minskat. En tredjedel av dagens arbetssökande är idag klassade som funktionshindrade(!), men i själva verket har alltså dessa ovanligt svårt att få ett jobb p g a andra icke-medicinska orsaker. Det har blivit ett sätt att hantera sociala problem. Oönskade beteenden och uppförandekoder medikaliseras för att göra sig av med dessa arbetssökande helt enkelt. Kraven från samhället har mer och mer bytts ut från meritokrati till social kompetens och kommunikativ förmåga.
En stor, växande grupp anses som funktionshindrade p g a att de inte kan svenska och har baskunskaper. På detta vis förstörs alltså rekordmånga invandrare chansen till den ordinarie arbetsmarknaden. Samhall och liknande aktörer har betydligt lägre krav på sina anställda och är fördragsamma med frånvaro oavsett orsak. Bloggaren var på ett studiebesök på Samhall på 90-talet och kan bekräfta detta. Det var ledsamt att se människor som fick prestera långt under sin förmåga och att framtiden skulle fortsätta på samma sätt.
Att inte använda sin egen kapacitet fullt ut för att man har blivit klassificerad som funktionshindrad, påverkar hälsan negativt, främst i de kognitiva funktionerna. Symtomatiskt nog, så blir personen funktionsnedsatt eftersom det normala lärandet inte kan utvecklas. Och att befinna sig längst ner på samhällsstegen blir permanent. På detta sätt blir man också kvar i förorten.
Exemplet på den definitiva motsatsen är det fina Djursholm i Täby. Hem för Fredrik Reinfeldt och såväl Anna Kindberg Batra som Gudrun Schyman har växt upp här. Djursholm och det närliggande Danderyd, producerar många framgångsrika människor med stor makt, TROTS att man där tillskriver många elever diagnosen dyslexi (läs- och skrivsvårigheter). Så vari ligger skillnaden? En funktionsnedsättning borde ju även här vara negativt för chansen att få jobb. Ett bra jobb dessutom.
Så är inte fallet. Kraven från ett meritokratiskt system (utbildning, erfarenhet räknas) är inte bindande i samhällsklasser som producerar framgång. Istället, säger Holmqvist, att det handlar om något som han kallar för konsekrering: social, moralisk och estetisk upphöjelse.
Eleverna i dessa "upphöjda" stadsdelar är knappast mer begåvade, men de har rätt mål i mun. Är det så att elever producerar dåligt ger man dem diagnosen dyslexi. Denna medikalisering innebär att eleven får längre tid på sig och att särskilt stöd sätts in. "Funktionshindret" har satts i system för att få fördelar istället för att bara ge nackdelar i en mindre bemedlad stadsdel.
Social smidighet, konsten att spela intressant och begåvad och ha ett fördelaktigt yttre, har lärts in sedan barnsben. Och det råkar vara precis dessa förmågor som premieras i dagens värld. Man blir eftertraktad, efterfrågad och får så småningom en hög position i näringssektorn eller politiken. Där är det ingen som kommer att märka att man i själva verket inte kan någonting eller vet vad man pratar om. I regel kommer de andra också från samma samhällsskikt där ingen vet vad man pratar om, men lyckas framställa det som om man kunde det.
Att lyckas i livet är som vanligt beroende av den kontext man utgår ifrån. T o m diagnoser och medikaliseringar av tillkortakommanden som är högst ordinära kan utnyttjas till sin motsats om man kan konsten.
Kommentarer