Bowie i mitt hjärta



Bloggaren vaknar nu på morgonen och slår på radion. Jag nås av det chockartade beskedet att en av de allra största är död: David Bowie.

Det känns svårt att fatta. Första gången jag hörde honom var i England, Margate, en badort på den sydöstra stranden, och jag föll som en fura. Låten var Starman och släpptes som första singel från albumet som kom att kallas Ziggy Stardust. Men det fullständiga namnet är The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter någon dag såg jag också videon. Bowie i den typiska dressen, smink och röda hår fungerade som en katalysator för oss som inte kände oss som main-stream, inte som något annat heller. Samtidigt var det enhelt ny image för vad pop- och rockmusik egentligen är. Den blev en ny konstform i det torftiga utbudet som rådde de första åren efter Beatles upplösning. Och Bowie slutade aldrig att förvåna.

Jag köpte även de album han gjorde innan Ziggy Stardust: Space Oddity kom 1969, en titel som var en lätt ordvrängning av Kubrick's film: 2001 - A space Oddyssey. Oddity betyder "underlighet", "konstighet" ungefär, omöjligt att översätta till bekväm svenska.

Sedan kom The Man who Sold the World 1970 och Hunky Dory 1971. Och så 1972; Ziggy Stardust och Bowie-feber bröt ut. Folk började klä sig, klippa sig och sminka sig som Bowie. Bloggaren klippte sig på detta vis, en första version av hockeyfrillan, och drömde om en egen musikkarriär. Jag skrev massor av låtar på den tiden men det var det bara vänsterprogg(porr) som fick utrymme. Först på 80-talet fick jag tillträde till festen: spelade och sjöng i flera rockband och det var i huvudsak mina egna låtar jag kunde dra fram ur skrubben.

Nu sitter jag och lyssnar på hans sista skiva på Spotify; Black Star. Titelspåret är så fullt av ångest att det är svårt att lyssna på. Han hade kämpat mot cancern i 18 månader och var fullt medveten om sin kommande död. Jag kan inte frigöra mig från att detta påminner mig om att även jag är dödlig och har mina allra bästa år bakom mig. Bowie tillhörde dessa. Det där pärlbandet som sträcker sig längst kusten mil efter mil har någonstans ett slut.



Kommentarer

ɱØяñιηg$ʇðя ©™ sa…
Man måste nog tillhöra vår generation för att förstå hans storhet. Vi som var tonåringar på den tiden. Jag var visserligen bara 10 år när Space Oddity kom ut men han var hur stor som helst när jag gick i högstadiet. Vid det laget hade han ju redan Ziggy och Aladdin Sane i bagaget och ett par till. Märkligt är att jag känt det på mig i säkert minst ett par år. Enda fördelen med det är väl att jag inte blir lika chockad som många andra. Min egen favorit är Hunky Dory sedan ungdomens dagar. Men jag håller även Ziggy, Aladdin, Space Oddity, The Man Who Sold The Worls, Station To Station, Low, Diamond Dogs och Young Americans högt. Fick tyvärr aldrig se honom live.
11 januari 2016 kl. 18:10
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

För 50 år sedan var barn bara barn. Det fanns visserligen blyga barn, trotsiga barn, busiga barn och bortskämda barn. Det fanns också barn med rika föräldrar men de flesta barn räknades in i någon form av kontinuum där inga etiketter egentligen var intressanta. Idag är en annan tid, en annan anda och en annan syn på barns olika beteenden. Det har blivit komplicerat att vara barn. Barn växer idag upp på institution där en politisk korrekt fostran förmedlas genom experter och specialutbildade pedagoger (t ex genuspedagoger). Trots detta (eller snarare p g a detta) är Barnpsykiatriska kliniker fulltecknade flera månader framåt. De svenska barnen mår dåligt och lider av psykosomatiska symptom som magont, huvudvärk och muskelvärk. Det är stressen som tar kål på barnen. Ett högstatusbarn har en fulltecknad almanacka. Föräldrarna skjutsar dem från aktivitet till aktivitet kvällarna igenom. De är A-barnen. Men stress anses tillhöra ett högstatusliv och räknas inte som något märkvärdigt.
Läs mer

Språket som klassmarkör

Det är fult att prata om klass i Sverige. Målet har ju varit att skapa ett klasslöst samhälle (vilket är omöjligt). Därför har organisationer plattats till, inkomstspridningen blivit liten vilket har gett upphov till en rad negativa effekter. Den platta organisationen som genomfördes i den offentliga sektorn på 70-80-talet innebar att beslutsvägarna blev oändliga eftersom ingen egentlig ledning fanns. Dålig och svag ledning = dåligt arbetsklimat, oklara tjänstbeskrivningar, konflikter, och på många håll kaos. Finns ingen direkt, klart uttalad ledning finns ju inte heller någon ansvarig. Att platta till samhället på ett konstlat sätt hjälper dock inte. Klasser kommer alltid att finnas. Ofta, ja nästan alltid speglar sig klasstillhörigheten i språket. Till skillnad mot det "främlingsfientliga" i att härma invandrarnas sätt att prata är det helt ok att härma svenska dialekter. I Stockholm är dialekt likställt med "bönder" och därmed underklass. Men bloggaren ska inte s
Läs mer

IS, OS, Co2 och JÖK

Bild
Lägg till bildtext Det var längesedan jag skrev men det är mycket att göra nuförtiden med jobb och andra åtaganden. Fast nu kan jag inte hålla mig längre. Det tog fyra månader för att skapa en ny regering. Egentligen började det med Centerns stöd till den s k gymnasielagen: Att, i många fall, vuxna afghanska män skulle få stanna i Sverige om de gick i gymnasieskolan. Vad dessa skulle göra sedan förtäljde inte historien. Men suck, naturligtvis får de stanna i Sverige. Sedan bildades då en regering som med stöd av C och L säkerställde fortsatt regeringsinnehav för S och MP. (Bloggaren gissade på en L, S och MP-regering). Ingenting, absolut ingenting förändrades. Miljöpartiet, sin vana trogen, utpressade S för att överhuvud taget stödja dessa. Men nu är det som det är. Hälften av riksdagspartierna behövdes för att hålla SD utan inflytande. 1,1 miljoner svenskar röstade på SD förgäves. Det är att knäppa nästan 20 procent på näsan: Ha, där fick ni för att ni röstade "fel".
Läs mer