Bowie i mitt hjärta



Bloggaren vaknar nu på morgonen och slår på radion. Jag nås av det chockartade beskedet att en av de allra största är död: David Bowie.

Det känns svårt att fatta. Första gången jag hörde honom var i England, Margate, en badort på den sydöstra stranden, och jag föll som en fura. Låten var Starman och släpptes som första singel från albumet som kom att kallas Ziggy Stardust. Men det fullständiga namnet är The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter någon dag såg jag också videon. Bowie i den typiska dressen, smink och röda hår fungerade som en katalysator för oss som inte kände oss som main-stream, inte som något annat heller. Samtidigt var det enhelt ny image för vad pop- och rockmusik egentligen är. Den blev en ny konstform i det torftiga utbudet som rådde de första åren efter Beatles upplösning. Och Bowie slutade aldrig att förvåna.

Jag köpte även de album han gjorde innan Ziggy Stardust: Space Oddity kom 1969, en titel som var en lätt ordvrängning av Kubrick's film: 2001 - A space Oddyssey. Oddity betyder "underlighet", "konstighet" ungefär, omöjligt att översätta till bekväm svenska.

Sedan kom The Man who Sold the World 1970 och Hunky Dory 1971. Och så 1972; Ziggy Stardust och Bowie-feber bröt ut. Folk började klä sig, klippa sig och sminka sig som Bowie. Bloggaren klippte sig på detta vis, en första version av hockeyfrillan, och drömde om en egen musikkarriär. Jag skrev massor av låtar på den tiden men det var det bara vänsterprogg(porr) som fick utrymme. Först på 80-talet fick jag tillträde till festen: spelade och sjöng i flera rockband och det var i huvudsak mina egna låtar jag kunde dra fram ur skrubben.

Nu sitter jag och lyssnar på hans sista skiva på Spotify; Black Star. Titelspåret är så fullt av ångest att det är svårt att lyssna på. Han hade kämpat mot cancern i 18 månader och var fullt medveten om sin kommande död. Jag kan inte frigöra mig från att detta påminner mig om att även jag är dödlig och har mina allra bästa år bakom mig. Bowie tillhörde dessa. Det där pärlbandet som sträcker sig längst kusten mil efter mil har någonstans ett slut.



Kommentarer

Man måste nog tillhöra vår generation för att förstå hans storhet. Vi som var tonåringar på den tiden. Jag var visserligen bara 10 år när Space Oddity kom ut men han var hur stor som helst när jag gick i högstadiet. Vid det laget hade han ju redan Ziggy och Aladdin Sane i bagaget och ett par till. Märkligt är att jag känt det på mig i säkert minst ett par år. Enda fördelen med det är väl att jag inte blir lika chockad som många andra. Min egen favorit är Hunky Dory sedan ungdomens dagar. Men jag håller även Ziggy, Aladdin, Space Oddity, The Man Who Sold The Worls, Station To Station, Low, Diamond Dogs och Young Americans högt. Fick tyvärr aldrig se honom live.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många