Annorlundaskapets pris

Man brukar prata om utanförskap och utanförskapsområden. Detta utanförskapsbegrepp är mycket snävt och betyder i princip att man saknar ett jobb att gå till och att man bor i områden befolkat av likasinnade. Men detta kan också stämma med det fina folket i Stockholms innerstad. Det saknar emellertid relevans för utanförskapets fenomen. Har man en aning om vad utanförskap egentligen betyder? Antingen har man ingen som helst kunskap eller erfarenhet av ett riktigt utanförskap eller också förstår man inte förrän det drabbar en själv.

Utanförskap är mer än något annat en effekt av ensamhet. Är man inte ensam befinner man sig inte heller i ett utanförskap. Jag tänkte på det här när jag lyssnade på Alice Teodorescus Vinter i P1. Det handlade om kärleken. Alltså kärlek i bestämd form. Det var mycket tänkbart som sades.

"Kärleken kräver förutsägbarhet, trygghet och tillit. Passionen skyr det kända, det inrutade, det lugna säger Alice Teodorescu.

Är vi kära i kärleken? Älskar vi varandra för vilka vi är eller för vilka vi skulle kunna vara? På dagens dejtingappar där valet i princip enbart baseras på en potentiell partners profilbild underskattas sådant som värderingar, prioriteringar och intressen."

Kärleksbrist kan förekomma både i ensamhet som i icke-fungerande tvåsamhet. Men i det förstnämnda är kärleksbristen kopplad till annorlundaskap. Och det har väl aldrig varit så lätt att vara annorlunda som idag. Så lätt att ha det svårt. Att bli bedömd enbart p g a fernissa leder till ytterligare en komponent som är typisk för vår tid: Ytlighet och tomhet.

För att vara Någon måste du ställa upp på dessa premisser: Att hela tiden vara positiv och hålla med, Att aldrig prata om dig själv annat än i jobbrelaterade frågor och eventuellt något mindre betydelsefullt från ditt äktenskap, partnerskap eller grannskap. Vi är på detta vis alla ensamma i det liv vi försöker leva på bästa sätt. Frågan är om vi lever våra liv för vår egen skull eller för att det ska se bra ut utifrån.

Att på något sätt vara annorlunda, att avvika, är något annat än utanförskap även om det leder dit. Du får inte plats någonstans. Att känna sig som en fyrkant i ett runt hål och sakna tillhörighet är helvetet på jorden. Människor som är så ensamma att ingen saknar dem kan ligga döda i sina lägenheter i månader. Vad håller vi på med?

Det konforma klimatet ligger som en våt filt över landet. Du är inte människa i första hand, det är din diagnos, ditt bostadsområde, dina eventuella vänner, dina åsikter och ditt jobb som definierar vem du är.

Annorlundaskap har inget med etnicitet, religion eller land att göra. Visst kan man utsättas för fördomar p g a okunskap, men egentligen är man inte annorlunda utifrån sin egen kulturella identitet. Det är detta som hela tiden förväxlas från det offentliga samhällets sida. När man talar med brösttoner om invandrare som offer för utanförskapets öde och hur samhället har svikit dessa genom sin "strukturella rasism" etc, så har man ingen aning om vad man pratar om. Allt är mycket mer nyanserat och djupodlande än så.

Hälften av alla äktenskap går i putt, i Stockholm lever hälften av invånarna i ensamhushåll.  Man bottnar inte längre i det sociala skiktet och de egna egenskaperna passar inte längre in. Livets inre öga ser inte längre något av värde och du blir välkommen till andra sidan månen (Dark Side of the Moon). Annorlundaskapet.

Ett samhälle som det svenska tål inget annorlundaskap. Därför leder annorlundaskap till ett perifert liv med få chanser att verkligen leva på riktigt.

I ett annat samhällsklimat skulle det gå bra att konstatera att bara den som är annorlunda är oersättlig. Men i det extrema Sverige finns så få kontaktytor att alla tycks slåss om att tillhöra bara en. Så det blir trångt. Och tråkigt.

Störst av allt är kärleken, heter det. Men som Alice T skriver: Det är drömmen om kärleken som är störst. Människor i annorlundaskap drömmar om tillhörighet. Att räknas. Så låt oss bjuda in den där lätt annorlunda till festen och du kanske blir överraskad.