Asyl, flyktingkaoset och Monopol


Visserligen ligger bloggarens Monopolspelande i dvala, men dess principer är inte så svåra att minnas. Det gällde att tjäna pengar genom att svara på löjliga frågor. Målet var att bygga ut gator och områden för att ta ut högre och högre hyror så att alla andra deltagare blev bankrutt.

Men i vårt samhällssystem är det politiker som enväldigt avgör hur mycket av våra pengar de kan roffa åt sig. Och inte bara det; man gör vad man vill med våra pengar utan att vi kan säga ett knyst. I Sverige är det väl politikerna som är det närmaste Gud man kan komma hos medborgarna. Därför ger man också bort pengarna utan knorr. DE vet ju vad som är bäst för oss.

Den inställningen är vanligare hos svenskarna än hos andra folk. Misstron mot politikerna är som störst i medelhavsländerna där korruption och maffia huserar. Men består inte den svenska politiken - i ohelig allians med media - av nepotism och korruption, där den grundlagsskyddade demokratiska ordningen i stort sätt har åsidosatts? Men vi bara betalar och ser glada ut.

När man handlar med andras pengar är det lätt att vara generös. Och allra mest generös är man ifråga i flykting- och invandringspolitiken. Här finns inga begränsningar i budgeten, inget hänsynstagande till andra budgetstyrda poster såsom sjukvård, försvar och beredskap och inget ansvar för hur samhället kommer att trasas sönder och fragmentiseras genom denna okontrollerade massinvandring som har pågått sedan mitten av 2000-talet.

Vet någon hur mycket pengar som nu ska pumpas in i asylindustrin? Allt som allt? Denna information är inte lätt att hitta, förutom försäkringar om att "vi har råd".

Men vi har inte råd. Magdalena Andersson, finansminister, aviserar lån på lån utan täckning förutom att spara på befintliga områden såsom sjukförsäkring och ulandsbistånd. Än värre blir det 2017 spår hon, samtidigt som hon poängterar att svensk ekonomi står stark(!?).

Är det inte så att man totalt har tappat såväl översikt som kontroll över de skenande kostnaderna? På Migrationsverkets hemsida försöker man åtminstone redogöra för kostnader i olika sektorer och hur och hur dessa fördelas över landet. Enbart 145 kommuner av 292 har ett avtal med Migrationsverket som ger dem rätt att få statliga bidrag till kommunala verksamheter. Bl a:

-    mottagande och praktisk hjälp vid bosättning
  • särskilda introduktionsinsatser eller merkostnader i skola, förskola, fritidshem och barnomsorg med mera
  • utbildning i svenska för invandrare
  • samhällsorientering
  • tolk
  • andra kommunala insatser för att underlätta etablering i samhället
  • vissa kostnader för ekonomiskt bistånd och administration.

  • Bloggaren som inte kan beskrivas som ett mattegeni försökte i alla fall få något grepp om det hela. Men får då komma ihåg att detta enbart gäller de aktuella 145 kommunerna, i övrigt får man ingen information. Ingenting sägs heller om t ex byggandet av bostäder, Ebo och andra bokostnader, mat på boenden, vård och tandvård, övriga bidragsformer, gode män, advokater, eller domskolskostnader. Ingenting finns heller om de fruktansvärda kostnaderna för de "ensamkommande barnen" som ligger på 1.600 kr per dygn för varje "barn", i år cirka 40.000 st. Man tar sig för pannan.

    Men vad kostar rubbet? Från Lars Janssons megakostnad för år 1999 (267 miljarder) omräknat tills idag, skulle den kumulativa siffran ligga högre än statens samtliga utgifter.

    Men den mer pålitlige Tino Sanandaij, svensk-kurdisk ekonom, har en mer nedtonad prognos. Han räknar med att själva asylmottagningen (alltså inget av ovanstående kommunala insatserna) kommer att kosta fyra år framåt: 270 miljarder är den nätta lilla summan. Det är 67 miljarder per år. Tino jämför med den s k pensionsbromsen som besparar staten 75 miljarder. Eller FN:s stöd till hela Syrien, 15 miljarder. Hur många skulle inte Sverige hjälpa på plats istället för att ta emot floder av människor här, där många har tagit sig över Medelhavet och med hjälp av tur kommit upp på torra land in i EU? Istället tar man biståndspengar för att finansiera invandringen här.

    Ännu ett aber är det faktum att när man väl har fått permanent uppehållstillstånd, beror det på om man bidrar mer till det offentliga samhället än man tar ifrån det. D v s, jobbar man och betalar skatt eller lyfter man bidrag som andra betalt i skatt? Denna beräkning gäller nettokostnad, vilket betyder att det offentliga betalar summan som återstår efter det att man dragit ifrån tillskottet till ekonomin.

    De flesta vet nog att det tar 7-10 år innan en utomeuropé får/klarar av/vill jobba. Och cirka hälften kommer aldrig att jobba en enda dag. Många är analfabeter men har färdigheter inom t ex fårskötsel och mattknytning...

    De som önskar sig ett mer exotiskt Sverige lär bli bönhörda.








    Kommentarer

    Populära inlägg i den här bloggen

    A-barn, B-barn och C-barn

    Språket som klassmarkör

    IS, OS, Co2 och JÖK