Toleransens yttersta gräns

Definitionen av begreppet 'tolerans' ligger nära definitionen av 'acceptans'. Det man inte accepterar kan man inte heller tolerera och vice versa. Men ibland går dessa mänskliga beteenden åt varsitt håll:. Man tolererar det man inte kan acceptera. Bloggaren tänker förstås på dessa bilder:

Dessa bilder är naturligtvis ytterst hemska och vittnar om desperation och kaos hos människor som flyr sina krigshärjade och dysfunktionella länder.

Men...

Är det inte något stötande att publicera bilder på små barn som drunknat? Om den här lilla killen hade haft tillräckligt utvecklat tankeregister innan, skulle han då ha givit sitt medgivande till att fotas (och filmas) efter sin död? Och vad skulle föräldrarna säga?

Det luktar exploatering och sensationsmedia lång väg. Gammelmedia jobbar stenhårt för att krama sista blodsdroppen ur flyktingkaoset, det är snaskigt och obehagligt.

Och dessutom... det är att tolerera att denna pojke dör. Han blir en utmärkt illustration för det media vill framkalla hos allmänheten; han blir en "nyttig idiot". Att sedan de enskilda rapportörerna absolut inte kan acceptera en dylik händelse utan att drabbas av förstämning, blir på något vis en annan sak.

Man måste tyvärr acceptera det man inte kan förändra. Men det är inte samma sak som att det inte går att förändra där förändring är möjlig. Men vilket alternativ beskriver bäst hur den stora flyktinginvasionen ska hanteras?

Ett antal kända och och okända människor poserar här med var sitt plakat: "Jag vill hjälpa". Taktiken är lika gammal som människan själv: Plantera först lite dåligt samvete hos läsaren, sedan det typiska att andra bidrar och han skänker pengar till stora organisationer med enorma administrativa kostnader, utan att något sker som kan förbättra situationen. Men tyngden i hjärtat lättar.

Alla de miljontals kr som pumpas in till organisationer som Rädda Barnen och Röda korset har ingen påvisbar effekt eftersom pengarna försvinner in i det byråkratiska töcknet. Ska man verkligen hjälpa så måste man befinna sig på plats. Men då slår det genast stopp. Svensken vill hjälpa på det bekvämaste sättet via Plusgiro.

En bild på ett drunknat barn sprids över världen. Detta ovetande barn blir en symbol för människans grymhet. Vi har sett dem tidigare och vi kommer att få se dem igen: Symbolerna. Och vi kommer att acceptera att dessa symboliserar just människors ondska där vi själva ingår i kollektivet. Det är här det blir problematiskt. Om människor går omkring, skuldbärande den stora ondskan, uppstår en slags tolerans för eländet i världen. Eländet bär symboler som skapats av oss själva genom vanföreställningen om en kollektiv ondska. Och denna ondska manifesterar sina triumfer varje dag. Alltså måste bevis förnyas och förnyas till den grad att människorna faktiskt tolererar vansinnet i världen eftersom man själv har konstaterat att det finns och att man själv bär skulden till det.

Carl B Jung, schweizisk psykiatriker, var lärjunge till Freud men valde att gå sin egen väg efter några år. Hans intresse fokuserade på människans myter och symboler som i princip var desamma världen över. Han kallade dessa symboler så småningom för arketyper, d v s en slags statiska element, identiteter, beteenden och roller som förenar mänsklighetens tänkande, problemlösning och omedvetna.

Han lät detta gå under begreppet "det kollektivt omedvetna" där arketyperna skapade såväl positiva som negativa effekter. En sådan var "komplex".

Arketyperna representerar symboler på hur vi bl a ska bete oss för att passa in. Vi människor är beredda på stora eftergifter för att passa in, att kompromissa med oss själva. När det handlar om en så stark entitet som ondska, lägger vi oss platta som flundror för att slippa associeras med den. Men samtidigt påminns vi alltid om just denna ondska i alla bilder som rusar förbi oss och samvetet börjar blöda av skuld.

Vi kommer aldrig att acceptera att små barn drunknar p g a urjävliga människosmugglare, men vi lär oss tolerera det som en manifestation av vår ondska och själviskhet. Så vi lägger våra tusenlappar i insamlingar och hjälporganisationernas bössor för att köpa oss fria.

I konsensus-Sverige är vi bra på att projicera ondskan på något/någon som tycks väga upp mot alla kriterier som representerar ondskan. Karaktärsmordet på "Julia Caesar" var slaskjournalistik av sämsta sorten men scoopet kom lite i bakgrunden p g a eländet nere i Centraleuropa.

Fast Julia är redan tillbaka på banan. Idag skriver hon "Rapport från skampålen", som vanligt på snaphanen.dk

Kommentarer

Anonym sa…
Bilden verkar riggad av sjögången att döma om det nu inte skulle vara så att Turkiet fått tidvatten och att bilden är tagen vid lågvatten. Skäms journalister och fotografer inte, är allt tillåtet när den kulturmarxistiska agendan skall drivas vidare?

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK