Jämlikhetens diktatur






I skuggan av den enorma folkvandringen som nu pågår till i första hand Tyskland och Sverige, står andra vansinnigheter och väntar runt hörnet. Det handlar som vanligt om den extremistiska formen av jämlikhet som praktiseras i Sverige sedan 10-15 år tillbaka. Den där inga skillnader överhuvud taget får finnas mellan människor och då i huvudsak gruppvis. De kulturmarxister som härjat runt ostört i Sverige i fyra decennier har nämligen inget intresse för individer. Istället söker man den totala utjämningen grupper emellan.

Man ska ju som bekant inte "ställa grupper mot varandra". Hellre då att låtsas om att det inte finns genetiska, begåvningsmässiga, etniska, kulturella skillnader och så naturligtvis att distinktionen mellan kvinna-man absolut inte finns utan allt är bara ett resultat av "strukturer" och "maktordningar".

Den totalitära utjämningsprincipen, baserad på marxismen, är jämte asylinvandringens storlek, det stora hotet mot människors trygghet och sammanhållning. Om man som individ inte räknas utan bara är ett offer för en mystisk osynlig hand som placerar en i fack och rangordning, blir resultatet förvirring och psykisk ohälsa.

Nu när "hen" är ute över hela samhället så duger det inte längre för den lilla extrema och exklusiva grupp som bara rider på egna höga hästar. Då vrider man på kranarna ytterligare för att få den grå massan att dansa och sjunga med. Man kan jämföra dem med haitiska voodoo-doktorer som experimenterar med människornas sinnen och medvetande. Och vi vet säkert alla på vilken ekonomisk och kulturell nivå haitierna befinner sig.

Så nu kommer så "Det öppna klassrummet", baserat på marxismens "kritisk teori", genusvetenskap och HBTQ-aktivism. Kan det bli bättre?

Bloggaren har svårt att hålla en rät och rak linje mellan dessa ideologiska kullerbyttor. Enligt kritisk teori finns det bara värdeladdad och ideologisk kunskap, inte neutral eller absolut. Varför ska man då starta upp en totalindoktrinering i svenska skolan av genusvetenskap och HBTQ-aktivism som man verkligen kan kalla värdeladdad och ideologisk? Det måste grunda sig på uppfattningen att det är man själv, exklusivt, som sitter på den absoluta och neutrala sanningen. Även om ingen håller med.

Här finns så den s k lathunden för hur skolan ska bli normkritisk och "upptäcka" de osynliga strukturerna som sägs styra vår vardag av värdeladdade normer, värderingar och fördomar.

Men, hur ska man upptäcka det som är osynligt? Hur ska man vara normkritisk om inte normerna syns? Hur ska man förhålla sig normkritisk till den kunskap som inhämtas om man inte har tillräcklig kunskap (vilket svenska elever inte har)?

Emellertid är det centrala att man utmanar "heteronormen" OCH könsnormen. Skolorna ska impregneras i tankar om att "den andre" inte finns. Utan de skadliga normerna som leder fram till rasism och våld får vi en problemfri värld där inte ens tolerans behövs eftersom tolerans är knutet till idén om "den andre" och därmed exkluderande. Alla normer verkar exkluderande. Hur det är med normkritik när det handlar om exkludering får vi inte veta.

Hur ska då det normkritiska perspektivet implementeras på alla nivåer i skolan? Så här uttrycker Olof Edsinger det i den kristna tidningen Världen Idag:

"Den nya normkritiska pedagogiken ska nu lanseras på bred front ute i våra skolor och förskolor. För några veckor sedan lanserade Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening en lathund för normkritiskt arbetssätt med titeln Det öppna klassrummet. Det första rådet som ges i denna lathund är följande: ”Förutsätt inte kön och sexualitet – tala könsneutralt”. Här blir man som lärare uppmanad att aldrig tilltala en grupp individer utifrån deras ”tilldelade kön”, till exempel genom uttryck som ”grabbar” och ”tjejer”. Inte heller får man tala om elevernas ”mammor och pappor”; i stället föreslås uttryck som ”vårdnadshavare” och ”vuxna”. Orsak? ”[N]ormkritiken vill synliggöra, granska, problematisera och förändra … normer som skapar avvikare.”"

Skapar avvikare? Bloggaren tänker inte acceptera detta vansinne utan vill göra uppror mot ett så förödande socialt experiment. Då blir jag automatiskt en avvikare från den nya normkritiska normen. För så är det; det normkritiska perspektivet är också en norm. Ungefär som ateism; om man inte tror på att Gud finns är det likafullt en tro.

Och att tolerans blir onödigt i en värld utan normer, är så dumt så att det inte förtjänar ett bemötande.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"